29 januari 2011

Spindelbarnen

Spindelbarnen är skriven av Gudrun Wessnert.

När Sam står på trappan till Syster Elsibes barnhus för hittebarn och vanföra, platsen där hon ska bo, funderar hon på om det finns något som heter hem. Om hon någonsin hört hemma någonstans, vad som fanns innan hon hamnade på gatorna och började leta mat i soptunnor. Redan när hon ser fru Klopke och fröken Imperton, de två systrarna som driver barnhuset, är hon säker på att hon inte kommer att hitta ett tryggt hem hos dem. "Jaså, det är klumpfoten som anländer. Men måste ni låta henne smutsa ner trappan? Den är nyskurad", är det första hon hör någon av dem säga.

På barnhuset lär Sam känna sex andra barn, Immy som hittades på en kyrkogård, Val vars föräldrar sitter i fängelse, Adam Siggs som vid en olycka fick en fördjupning i sin mage där han nu förvarar sin tama groda, Tanja som hittades i en källare och då var så mager att man tänkte ge henne till hundarna, tysta blyga Ann och Rosie, som förutom att hon under Sams första kväll kommer med varningen "ät aldrig svamppaj" är lika tyst som Ann. Svamppajen tillagas, liksom all annan mat på barnhuset, av kokerskan Cornelia Pratt som inte kan skilja på giftsvamp och ätbar svamp. Om barnen skulle bli förgiftade skulle resten av samhället inte sakna dem, Cornelia Pratt skulle inte bry sig och fru Klopke och fröken Imperston skulle bara bli glada.

Reglerna på barnhuset är oerhört stränga, och den som inte lyder blir inlåst i den mörka, kalla källaren som är full av råttor. De andra barnen vet att de behandlas illa, och att de borde ha det mycket bättre, men det är bara Sam som tror att det är möjligt att skapa ett bättre liv. Att komma ifrån barnhuset går inte, säger de andra, som helt gett upp hoppet. Inte heller Sam vet hur hon ska göra för att rädda sig och sina nya vänner, men hon vet att något måste göras. Runt omkring sig ser hon tecken på krafter mycket mäktigare än fru Klopke eller fröken Imperton någonsin skulle kunna föreställa sig, men är de som besitter dessa krafter villiga att hjälpa henne?

Den här boken pratade Gudrun Wessnert om när hon kom till vår klass och pratade om sina böcker och sitt skrivande i november 2009. Redan då blev jag sugen på att läsa den, och blev därför mycket glad när den kom! Jag blev inte besviken, Spindelbarnen är en superbra bok som jag verkligen rekommenderar!

Beautiful blogger

Nu har jag fått en Beautiful Blogger Award av Kim M. Kimselius, tack så jättemycket! Den här gången är det inte riktigt lika enkelt som tidigare, eftersom man inte bara ska skicka awarden vidare utan även svara på de här frågorna:

Ta upp närmsta bok, slå upp sidan 18 och läs rad fyra, vad står det där?
"Sin far, Fjodor Pavlovitj, träffade han och lärde känna först efter redan uppnådd myndighet, då han på eget initiativ infann sig i våra trakter för att göra upp med honom om sin egendom."

Vad var det senaste du såg på TV?
TV4:s nyheter.

Bortsett från datorn, vad hör du på just nu?
Shakira.

När var du senast ute och vad gjorde du då?
För några timmar sedan, då jag gick från bilen till huset efter att varit inne i Malmö och spelat cello.

Vad har du på dig?
Svarta tights och lång skjorta.

Vilken var den senaste filmen du såg?
Gosskören.

Skulle du överväga att flytta utomlands?
Helt klart. Till en plats där det är varmt och snöfritt.

De bloggar jag skickar awarden vidare till är:
  • En bok om dagen, för att hon är snällast i världen.
  • Maria Turtschaninoff, för att hon har skrivit den fantastiska boken Underfors.
  • Lovisa, för att hon precis skrivit om Eva Ibbotssons Häxtävlingen, som är en jättebra bok, och för att hon varit med i radio och representerat sin klass i Vi i femman.
Än en gång, tack så jättemycket Kim!

9 januari 2011

Underfors

Underfors är skriven av Maria Turtschaninoff.

Alva minns allting. Hon tvingar sig att komma ihåg varje detalj hon ser på vägen hem från skolan. Kvinnan med taxen hon mötte hade sitt gråa hår i en hästsvans, en beige jacka som matchade hennes halsduk och mörklila glasögon. Mannen som sopade gatan hade röd keps, blå overall, stripigt hår och verkade förkyld. Minns Alva inte allt, om hon till exempel glömt hur kvinnan hon krockade med såg ut, straffar hon sig själv genom att räkna upp en massa meningslösa saker hon lagt på minnet. I en tillvaro där mycket är ganska osäkert får alla dessa saker Alva kommer ihåg henne att känna sig trygg. Alva minns precis allting, alltid. Det är därför hon blir så förvirrad när ordet minns dyker upp överallt i hennes liv. Som självlysande bokstäver på hennes fönster. Format av spindelnät i terrariet hon har i sitt rum. Till och med nattfjärilarna som kommer in i huset sätter sig så att deras kroppar bildar ordet. Men vad ska Alva minnas? Det finns ingenting hon inte redan minns. Eller?

Joel drömmer om en tjej som går i hans skola. Hon som har färgat sitt hår rosa och inte har några vänner, men inte verkar vilja ha några heller. Hon som är hur självsäker som helst, hon vars knän nästan nuddar Joels när de sitter vid samma bord i matsalen. Alva. Helst av allt skulle han vilja fråga henne om hon vill gå ut med honom, men han vågar inte. Han är rädd att Alva ska skratta åt honom, han tror inte att tuffa, starka Alva skulle bry sig om någon som är så feg och mesig som han.

Alva kommer ihåg allting som har hänt efter. Före, som är tiden från det att hon föddes till det att hon var ungefär tre år gammal och blev adopterad, minns hon ingenting av. Hon vet inte alls vad det egentligen var som hände mellan före och efter, men när meddelandena dyker upp överallt runtomkring henne kommer mer och mer tillbaka. Någon höll i henne och skyndade genom en tunnel för att släppa ut henne genom en lucka. Luckan stängdes, och den treåriga Alva tittade på stjärnhimlen. Det var första gången jag såg stjärnorna, tänker Alva. Men så kan det väl inte vara? Det kan inte vara möjligt att hon vid tre års ålder aldrig sett stjärnorna förut. Kanske är det Nide, den långa killen med de svarta kläderna som Alva träffar när hon är ute och joggar, som har svaret på frågorna. Nide påstår att Alva kommer från Underfors, en magisk värld som finns under Helsingfors, att hon egentligen heter Umbra och att han kan ta henne till Underfors där hon ska få träffa sina riktiga föräldrar.

Till slut vågar Joel fråga Alva om hon vill gå på kafé med honom, och hon svara ja. Innan han går till kaféet tar Joel på sig sina finaste kläder, och han har varit förväntansfull ända sedan han frågade henne. Han kommer dit innan hon, och planerar hur han lite nonchalant ska säga att han bjuder henne, tänker ut hur han ska vara precis lagom nonchalant, sådär så att han inte blir jobbig och efterhängsen, men ändå inte så att hon tror att han inte bryr sig om henne. Men det blir inte alls som Joel väntat sig. Plötsligt ser han Alva, när hon står vid övergångstället blir hon stoppad av en lång, svartklädd man som Joel tycker ser riktigt skum ut. Han väntar sig att Alva bara ska skaka av sig honom och gå vidare, men i stället börjar de prata och Alva följer plötsligt med mannen utan att ens kasta en blick på kaféet. Joel tycker att det hela verkar mycket mystiskt, och följer efter Alva och mannen.

Alva, som på ett märkligt sätt känner sig dragen till Nide, glömmer alla tankar på Joel när Nide börjar prata med henne. Nide ska ta henne till Underfors, och han leder henne och även Joel rakt in i ett äventyr fyllt av magi och varelser från den nordiska mytologin, en helt annan värld mitt i det moderna samhällets vanliga tråkighet.

Underfors innehållet en blandning av det moderna och det traditionella. En av de viktigaste karaktärerna är ett troll, men har inga problem med att åka tåg tillsammans med Alva och Joel, men när inga tåg är snabba nog rider alla tre på bäckahästen. Jag tycker att kombinationen fungerar väldigt bra, och bidrar till att gör boken väldigt speciell. Jag rekommenderar verkligen Underfors, som är riktigt bra!

6 januari 2011

Nyckelbarnen

Nyckelbarnen är skriven av Sara Kadefors.

Siri går i femman och brukar tillbringa eftermiddagarna på fritidsgården. Hon hatar att vara ensam hemma, men när fritidsgården stängs ner måste hon vara själv ända tills hennes föräldrar kommer hem sent på kvällen. Siri har inte riktigt några kompisar, hon är inte mobbad och ingen är elak mot henne, men hon är ändå lite utanför. "Bli kompis med Linn", föreslår Siris mamma, som inte förstår hur omöjligt det är. Linn bor visserligen i en lägenhet i samma hus som Siri, men de har absolut ingenting gemensamt. Medan Siri mer känner sig som en blek, ful och trist råtta jämför hon Linn med en gullig räv. Hur skulle Siri kunna bli kompis med Linn, som har kort rosa jacka, blankt, brunt lockigt hår och en mamma som stinker parfym?

I Siris hur bor även Leo, som går i samma klass som Siri och Linn. Leo är väldigt stökig, han kan inte sitta still och han gör alltid tvärtemot vad läraren Maggan säger. Både Siri och Linn upplever att Maggan är orättvis mot Leo, och det är en av anledningarna till att de, trots vad Siri trodde, faktiskt börjar umgås. Även Linn och Leo har tråkigt på eftermiddagarna, och de tre upptäcker att de har väldigt roligt tillsammans. De är allesammans arga på Maggan, och på hela resten av vuxenvärlden. På Siris föräldrar, som säger att de ska resa bort men sedan ändå går omkring på samma gator som Siri, Linn och Leo. På de som bestämt att fritidsgården ska stänga. De bestämmer sig för att hämnas, och det visar sig att Linn är mer än bara gullig och rolig. Hennes hämdplaner är nästan läskiga, tycker Siri, men vågar inte säga ifrån. Då kanske Linn blir arg och försöker hämnas på henne i stället.

Jag var inte jätteförtjust i Nyckelbarnen, den är långt ifrån lika bra som Sara Kadefors Augustprisbelönade Sandor slash Ida. Jag tycker inte att Nyckelbarnen känns speciellt trovärdig. Läraren Maggan är överdrivet orättvis, och framställs bara som jobbig, tjatig och elak (när jag faktiskt förstår att hon blir arg på Leo, som jag skulle tycka att det var ohyggligt jobbigt att gå i samma klass som). Även Linn känns ganska överdriven, de saker hon gör känns inte riktigt som något en elvaåring skulle kunna göra utan att hennes vänner skulle bli mer förvånade än vad Siri, Leo och andra människor i deras omgivning blir.

Nej, Nyckelbarnen är ingen bok jag rekommenderar, den nådde tyvärr inte upp till de höga förväntningar jag hade efter Sandor slash Ida. Om du läst Nyckelbarnen men, liksom jag, inte gillade den, så är det absolut inget skäl att inte läsa Sandor slash Ida, som verkligen är superbra!

5 januari 2011

Och var hör du hemma?

Och var hör du hemma? är skriven av Anne Tyler.

En höstkväll står de två familjerna Donaldson-Dickinsons och Yazdans på flyplatsen i Baltimore och väntar. De känner inte varandra och har aldrig träffats förut, men är på flygplatsen av precis samma anledning, nämligen att de två små koreanska flickorna Jin-Ho och Sookie just den kvällen ska komma till Baltimore för att flytta till sina adoptivfamiljer.

Jin-Ho hamnar hos familjen Donaldson-Dickinson, som består av föräldrarna Brad och Bitsy samt en massa släktingar som kommer och hälsar på så fort det är någonting som ska firas. Jin-Hos familj är väldigt amerikansk, alla i släkten är amerikaner och känner sig hemma i USA. Riktigt så är det inte i familjen Yazdan, där Sookie hamnar. Sookie får byta namn till Susan, för att det ska bli lättare för henne att passa in i det amerikanska samhället. Hennes föräldrar, Sami och Ziba, har båda sitt ursprung i Iran och har, trots att Sami är född i USA och beter sig precis som andra amerikaner, aldrig riktigt fått komma in i samhället. Antagligen är det därför det är så viktigt för dem att dottern verkligen gör det. Samis och Zibas ansträngningar för att få Susan att passa in blir nästan lite överdrivna, medan Brad och Bitsy går så långt som möjligt åt andra hållet i stället. Jin-Ho får behålla sitt koreanska namn, hon får ha en koreansk dräkt när familjerna tillsammans firar Ankomstdagen (årsdagen av flickornas ankomst till USA, som de två familjerna firar tillsammans) och Bitsy pratar hela tiden om hur viktigt det är att Jin-Ho och Susan bevarar sitt koreanska kulturarv. För Susan kan det leda till att hon faktiskt helt tappar bort både sitt och även förälrarnas ursprung, medan Jin-Ho kan få problemet att hon aldrig riktigt får vara en del av det amerikanska samhället. Det är problem som Brad och Bitsy förmodligen inte ens skulle kunna tänka sig, eftersom det är en självklarhet för dem att de är amerikaner och hör hemma i USA.

Samis mamma, Maryam, blir fort en av de viktigaste personerna i Susans liv. När varken Sami eller Ziba är hemma är hon alltid barnvakt, och hon är alltid med på Ankomsdagsfesten. Maryam känner att hon inte alls passar in på den årliga festen, hon hör inte ihop med den jätteamerikanska familjen Donaldson-Dickinson. Hon tycker egentligen inte att hon passar in i USA överhuvudtaget, i det land hon bott sedan hon var nitton känner hon sig fortfarande som en besökare. När Brad och Bitsy är ensamma klagar de på att Maryam fortfarande inte lärt sig engelska ordentligt, utan bryter, och när Maryam träffar sin kusin visar det sig att hon numera även bryter på sitt hemspråk. Inte heller tillsammans med sin iranska släkt känner hon att hon hör hemma. Samtidigt som relationerna mellan människorna i de två mycket olika familjerna blir mer och mer komplicerade, blir Jin-Ho och Susan äldre. Snart måste de börja välja var de egentligen vill passa in, och även de vuxna tvingas fundera över vilka de egentligen är. Spelar det egentligen så stor roll varifrån man kommer, eller är det viktigare var man känner att man passar in?

Och var hör du hemma? är en superbra bok! Det är väldigt intressant att läsa om hur olika de två familjerna behandlar sina adoptivbarn, och hur extrema både Samis och Zibas ansträngningar för att göra Susan amerikansk och Brads och Bitsys för att få Jin-Ho att bevara sitt koreanska arv blir väldigt tydligt när de umgås. Jag är nyfiken på hur det går för Susan och Jin-Ho i framtiden, och tror att jag kommer att fundera på det ganska länge efter att jag läst den.

4 januari 2011

Älskade syster

Älskade syster av Joyce Carol Oates var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Joyce Carol Oates är en av mina absoluta favoritförfattare, och Älskade syster var helt klart lika bra som allting annat jag läst av henne!

När Skyler Rampike var nio år blev hans lillasyster Bliss mördad. Tio år senare vet ingen säkert vem som mördade henne, eller varför. Skyler bestämmer sig för att skriva ner historien om sitt liv, och försöka förstå vad som egentligen hände den där natten då hans lillasyster dog. Bliss var ingen vanlig sexåring, utan ett konståkningsunderbarn. Hennes och Skylers mamma, Betsey Rampike, åkte skridskor som ung, men var aldrig tillräckligt duktig för att bli känd för det. När Skyler var liten ville hon få honom, mamsens älskade lilleman, att åka skridskor. Hon ville att hennes son skulle göra det hon drömde om som ung, bli den skridskostjärna hon aldrig blev. När det visade sig Skyler var helt talanglös på isen, han ramlade och tyckte att det var obehagligt (vilket naturligtvis är vad man borde vänta sig av en fyraåring som för första gången har på sig ett par skridskor) blev Betsey oerhört besviken.

När Skylers lillasyster föddes, fick Skyler mindre och mindre uppmärksamhet från föräldrarna. Han var fortfarande mamsens lilleman, och var övertygad om att hon egentligen hellre skulle umgås med honom än med den där jobbiga lilla ungen. Det var också så mamman betedde sig, hon sade att hon verkligen älskade att åka iväg på utflykter med sin son, vilket hon säkert gjorde. Skyler älskade stunderna han hade tillsammans med sin mamma, och var även mycket glad de gånger hans för det mesta väldigt frånvarande pappa var hemma och berättade saker för honom, saker Betsey skulle bli arg om hon fick veta. Men med Skyler kunde han prata, och Skyler var mycket lycklig när pappan gav honom en sådan där blick som visade att de hörde ihop. Så var det ganska mycket, men när det visade sig att Skyler absolut inte var duktig på gymnastik, eller någon idrott överhuvudtaget, blev det mindre. Efter att Skyler skadade sig i en olycka började han halta, och Bix Rampike började skämmas över sin sons haltande. Han skulle egentligen hellre vilja ha en stark, energisk och idrottande son, precis som Betsey hellre skulle vilja ha en son som blev konståkningsstjärna, eller en son som var populär och blev kompis med alla barnen i det nya, dyra området de flyttat till. Om Skyler hade haft fler lekkamrater hade Betsey haft fler vänner bland föräldrarna i området, något som var väldigt viktigt för henne.

Den dag Bliss började åka skridskor, blev Skyler väldigt mycket mindre viktig för sina föräldrar. All deras tid lades på Bliss, som vann tävling efter tävling och blev mer och mer berömd. En dag hittas hon mördad i familjen Rampikes källare, och skvallertidningarna börjar genast spekulera i vem som är den skyldiga. Beror mordet på den nioårige storebroderns avundsjuka, eller var det någon av föräldrarna som av någon mystisk anledning dödade Bliss? När den nitton år gamla Skyler börjar skriva har han inget svar, men ju längre han kommer desto mer klarnar det, både för honom och för läsaren.

Älskade syster är en fantastisk skildring av hur fruktansvärt fel det kan bli i relationerna mellan människorna i en till synes ganska vanlig familj. Bliss säger att hon älskar att åka skridskor, men den som verkar gladast när hon vinner är Betsey. Betsey gör allting för dotterns karriär, och det är möjligt att anledningen till att Bliss var så glad när hon åkte skridskor var att det var då hennes mamma var glad, stolt och nöjd med henne. För Betsey blir konståkningen något som framförallt handlar om henne, om att hon ska få vara en stolt mamma, och inte om att Bliss ska ha roligt. En annan anledning till att det blev viktigt för Bliss att vinna var att även hennes pappa blev stolt över henne då. Han lovade gång på gång att han skulle komma och titta på henne när hon åkte skridskor, och gång på gång dök han inte upp. De få gånger han kom sade han "och nu ser jag fram emot att se min lilla flicka vinna!", och gjorde, förmodligen helt omedvetet, så att pressen Bliss kände blev ännu större. Och vad hände egentligen med Skyler, som var sina föräldrars lille älskling, hur kommer det sig att han gick från att vara mamsens lilleman till den där fule pojken som stod i utkanten av familjefotografierna och såg sur ut?

Jag tror att det är väldigt farligt när föräldrar bestämmer vad deras barn ska ägna sig åt, och när barnens aktiviteter blir så viktiga för föräldrarna som i Älskade syster. Vad barnet tycker är roligt tappas lätt bort då, eftersom han eller hon, liksom Bliss, tycker om att göra det föräldrarna valt eftersom föräldrarna är glada och stolta då, och inte för att det från början var barnet som verkligen ville göra det.

Älskade syster är en riktigt, riktigt bra bok, som jag verkligen rekommenderar! Tack så mycket Adelina som gav mig boken!

2 januari 2011

Himlen börjar här

Sjuttonåriga Lennie har i hela sitt liv framförallt varit "Baileys lillasyster". Det var storasystern som folk lade märke till och alltid hon som bestämde vad hon och Lennie skulle göra. Lennie trivdes bra med att ha det så, hon önskade inte att det var annorlunda. Men annorlunda blir det, när Bailey plötsligt får en hjärtattack och dör. Plötsligt är Lennie ensam, den som stod henne allra närmast är borta och trots att vännen Sarah menar väl kan hon inte förstå precis hur Lennie känner.

Den enda som verkar förstå Lennie är Baileys pojkvän, Toby. Och enda anledningen att de plötsligt umgås så mycket är att de kan prata om Bailey med varandra. Lennie är absolut inte kär i Toby, och han är inte kär i henne, att de en dag kysser varandra är inte något som var meningen, det bara blir så. De är de enda som förstår varandra, och båda är i desperat behov av närhet och tröst. Lennie har väldigt dåligt samvete, hon känner att hon har svikit både Bailey och sig själv.

Något som gör Lennies relation till Toby ännu mer komplicerad är Joe Fontaine, den nye killen i Lennies skola. En helt fantastisk kille, tycker både Lennie och kompisen Sarah. Lennie, som aldrig varit kär förut, blir kär i Joe, och blir förstås överlycklig när det visar sig att han är kär i henne. Men hur ska hon nu göra med Toby, och får man verkligen vara så lycklig när ens syster precis har dött?

Himlen börjar här är en riktigt bra ungdomsbok, mycket bättre än många andra. Den är mer än bara en av alla berättelser om osäkra tonåringar med dåliga relationer till sina föräldrar, få vänner, extremt dålig självkänsla och som knappt har några personligheter utan bara karakteriseras av att de har det fruktansvärt jobbigt. I och för sig är Lennie väldigt osäker, hon träffar aldrig någon av sina föräldrar, vet inte ens var de är och bor i stället hos sin mormor, och eftersom Bailey dött är hon väldigt ledsen och har det jobbigt. Men Lennies lidande beror nästan bara på Baileys död, och inte på en helt osannolik kombination av en massa hemskheter. Visst önskar hon att hon visste var hennes mamma tagit vägen, men fram till Baileys död hade hon, Bailey och deras mormor det väldigt bra. Lennie har vänner, det var inte så att det störde henne att det alltid var Bailey och inte hon som stod i centrum, även om hon efter Baileys död ibland kommer på sig själv med att vara glad över att faktiskt få uppmärksamhet (och sedan får hon fruktansvärt dåligt samvete, eftersom hon nästan tänkt att hon är glad att Bailey är död).

Himlen börjar här är en fantastisk bok. Läs den!