25 september 2011

Pocket och prassel 6.0

Jag ska vara med i En bok om dagens bokbyte Pocket och prassel 6.0, och för att underlätta för min hemliga bokvän svarar jag på de här frågorna:

Om böcker:
* Vilken genre eller författare gillar du bäst?

Det är jättesvårt att välja, men några är Joyce Carol Oates, Haruki Murakami (jag älskar Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden, men är inte alls så förtjust i Norwegian Wood), Vibeke Olsson, Philip Pullman, Barbara Voors, Jane Austen och systrarna Brontë.

* Vilken genre eller författare är du nyfiken på?

Sedan jag var i Berlin i somras har jag blivit nyfiken på tysk litteratur (nej, jag har tyvärr inte varit på årets Bokmässa). Jag har inte läst så mycket tyska författare, men nu håller jag på med Upptäckten av currywursten av Uwe Timm.

* Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?

Om jag kunde drömma, den första Twilightboken, var ingenting för mig och fick mig att känna att jag inte ville läsa fler vampyr- eller varulvsböcker för tonåringar (därmed inte sagt att jag ogillar vampyrer - jag vill hemskt gärna läsa till exempel Bram Stokers Dracula). Dan Browns Da Vinci-koden fastnade jag inte alls i, och jag gillar inte chick-lit.

* Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt?

Jag samlar på alla mina favoritförfattare. Av Joyce Carol Oates har jag alla ungdomsböckerna, Svart flicka, vit flicka, Little Bird of Heaven och Älskade syster. Av Murakami har jag Fågeln som vrider upp världen och Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Av Vibeke Olsson har jag och har läst Ulrike-böckerna, Molnfri bombnatt, Skymningens nådatid och Murkronan. Av Philip Pullman har jag His Dark Materials (på både svenska och engelska, på engelska har jag till och med två ex av den första), The good man Jesus and the Scoundrel Christ, Once Upon a Time in the North och Lyra's Oxford. Jag har Emmy Moréns dubbla liv och Islossning av Barbara Voors. Av Jane Austen har jag allt. Av Emily Brontë har jag Wuthering Heights, av Anne Brontë har jag Agnes Grey och av Charlotte Brontë har jag Jane Eyre och The Professor.

* Finns det någon lista publicerad, över vad du har läst genom åren?

Nej, det finns det inte. Jag har försökt skriva läsdagbok ibland, men det brukar inte gå så bra. Jag glömmer alltid att skriva upp det när jag läst ut en bok.

* Annat litterärt, värt att veta..?

Språket är något av det allra viktigaste för att jag ska tycka om en bok. Om jag inte gillar språket kan jag inte komma in i en bok, och då spelar det ingen roll hur bra historien är.

Om ätbart:
* Vad äter du för godis?

Choklad, helst mörk. Jag äter inte godis med gelatin i (eftersom jag vegetarian), är inte så förtjust i sådant som är jättesött, gillar inte lakrits och tycker inte speciellt mycket om vit choklad.

* Naturgodis - ätbart eller inte..?

Jättegott, särskilt rostad, saltad majs och chilinötter.

* Dricker du te eller kaffe? Favoriter? Odrickbart?

Jag dricker inte kaffe, men jättemycket te! Jag gillar inte fruktte, men dricker gärna olika sorters grönt te. Mitt absoluta favoritte är lapsang, men jag har redan tre påsar (löste, alltså) lapsang i teskåpet, så jag önskar mig inte mer!

Annat:
* Hobby?

Jag läser, dansar, spelar cello, skriver, fotograferar och går på teater!

* Favoritfilm?

Liksom favoritförfattare är det svårt att välja, men några filmer jag gillar är The Reader, Black Swan, Juno, Det regnar alltid i Provence, Little Miss Sunshine, Stardust och Amelie från Montmartre.

* Favoritmusik?

Några artister jag gärna lyssnar på är Regina Spektor, Laleh, Miss Li, Melissa Horn och Veronica Maggio. Annars lyssnar jag mycket på klassisk musik, och då är barocken min favoritepok. Om jag måste välja en favoritkompositör blir det antagligen Vivaldi eller Bach.

* Stjärntecken? Favoritfärg?

Fiskarna. Jag gillar ljusa, lite kalla grönblå färger, men även mörka, varma röda. På vintern längtar jag efter grönt, rosa, gult och alla andra ljusa våriga färger, medan jag även älskar alla fantastiska höstfärger.

* Samlar du på något?

Fina bokmärken och små anteckningsböcker (och böcker, naturligtvis)!

Prins Charles känsla

I går var jag på Intiman i Malmö och såg Prins Charles känsla, Liv Strömquists seriealbum i dramatisering av Sara Giese. Den var riktigt, riktigt bra, tyckte både jag, kompisen som var med och hela resten av publiken, som alla ställde oss upp och applåderade när pjäsen var slut efter det lilla slutnummer som dök upp efter att de fem fantastiska skådespelarna applåderats in ett antal gånger.

Prins Charles känsla handlar om kärlek. Om olika sorters kärlek, om vad som betraktas som "kvinnlig" respektive "manlig" kärlek och om hur stor del av kärleken som bara är en social konstruktion. Prins Charles känsla tar upp många saker i vårt samhälle som ses som normalt och naturligt, och visar på ett väldigt komiskt sätt hur absurt det egentligen är. Varför är det så att kvinnor framförallt ska visa omsorgsfull kärlek, att kvinnors kärlek ska handla om att tillfredsställa andras begär? Trots att jag inte vill, och anstränger mig för att inte göra det, reagerar jag starkare på tjejen som kräver uppmärksamhet från sin pojkvän än killen som gör likadant. Varför är det fult för kvinnor att visa sina egna begär, att sätta sig själv först, medan det ses som naturligt att män gör det? Varför stannar kvinnor hos män som misshandlar dem, varför blir många kvinnor beroende av bekräftelse från män som hela tiden förödmjukar, nedvärderar och kritiserar dem? Världens fyra mest betalda TV-komiker har nått framgång genom att skämta om hur deras fruar, flickvänner och andra kvinnor vill prata med om känslor, medan de bara vill slippa det. Är det för att så många känner igen sig? Men varför vill någon som helst vill prata om känslor vara tillsammans med någon som bara vill vara ifred, varför vill någon som bara vill vara ifred bli tillsammans med någon överhuvudtaget? Och varför är det så gott som alltid kvinnan som vill prata och mannen som vill slippa henne?

På många ställen är Prins Charles känsla hysteriskt rolig. En liten stund senare är den väldigt allvarlig, och samma publik som nyss skrikit av skratt är tyst och lyssnar och funderar. Jag tycker otroligt mycket om scenen där Susanne Karlsson (som bland annat spelar Skådespelare 2, Prins Charles, Jerry Seinfeld, Heteronormativ dotter, Kvinnlig Hemingway, Leif Strömkiss, Hon, Strutprinsessa, 1800-talsfru, 1800-talsdam 1, Annan kvinna, Tjej, En annan man och Hon som går där borta) går fram och tillbaka framför den stängda ridån och frågar sig, och oss, om det egentligen är så konstigt att könsfördelningen i styrelser på arbetsplatser och idrottsklubbar är så ojämn när tjejer redan som barn får lära sig att det är fult att sätta sig själva först medan killar får lära sig att det är precis så de ska göra. Kvinnor ska älska genom att visa omsorg, män ska älska genom att leva ut sina begär. Hon avslutar med att säga "Så, ett tips till alla er killar som vill röra om lite i patriarkatet: Visa en random kvinna omsorgsfull kärlek - en gång om dagen!"

Jag rekommenderar verkligen Prins Charles känsla, och efter att ha sett pjäsen är jag verkligen sugen på att läsa Liv Strömquists seriealbum! Här finns ett mycket roligt litet filmklipp om pjäsen. Ni som vill se pjäsen får dock skynda er att boka biljetter, eftersom nästan alla kommande föreställningar är nästan helt fullbokade. Det är bra, tycker jag, ju fler som ser denna fantastiska pjäs, desto bättre är det!

16 september 2011

Hoppas

Hoppas är skriven av Åsa Anderberg-Strollo och handlar om sextonåriga Jonna, som hoppas alldeles för mycket. Hennes mamma var väldigt ung när Jonna föddes, hon har framförallt tagits om hand av sin alkoholiserade mormor. Mamman har aldrig riktigt haft tid med Jonna, hon har varit för upptagen med att leva sitt liv. Varje gång mamman tar ledigt från jobbet och säger att hon och Jonna ska umgås blir Jonna lycklig och tror på att det verkligen ska bli så, och tänker att efter det här kanske allting blir bra. Så blir det aldrig, mamman hittar alltid något annat hon måste göra, som att åka till Mallorca med sin nye man.

Jonna får nog, och rymmer hemifrån. Hon, som är nästan sjutton men ser ut som ungefär fjorton, tar tåget till Stockholm för att hitta ett jobb, tjäna pengar och skaffa en egen lägenhet. För att hon är så arg och så besviken att hon inte orkar vara kvar i Kolsva tillsammans med sin mormor och kanske ha lite kontakt med sin mamma som är på Mallorca och har det så trevligt så, så trevligt att hon nog inte hinner prata så mycket med Jonna. Och kanske för att hon vill provocera fram någon sorts reaktion, om hon bara försvinner borde väl någon bry sig. Mormodern, mamman eller den frånvarande pappan. Varje dag tittar hon på löpsedlarna och hoppas att det ska stå något om att en sextonåring i Kolsva har försvunnit, men det gör det inte.

Jonna tror att det ska bli enkelt att skaffa ett jobb, det är snart jul och Stockholm är fullt av affärer. Någonstans måste det ju behövas extrapersonal, tänker hon. Det blir inte alls så lätt som hon tänkt sig, all extrapersonal är redan anställd. Överallt. Och överallt måste man vara minst sjutton för att få jobba, och det hjälper inte att Jonna är nästan sjutton och känner sig jättevuxen när hon ser ut som fjorton, inte har någon adress och hennes mobiltelefon blivit stulen.

Jonna lär känna Alex, som är arton och också har stuckit hemifrån. Alex, som kallar Jonna för sin tjejkompis och som först verkar jättevuxen och tuff men som innerst inne verkar vara lika liten och osäker som Jonna. Alex har insett att det inte går att få något jobb när man inte har någon bostad, och att det inte går att hitta någonstans att bo om man inte har något jobb. Alla hon känner är som hon och Jonna, hemlösa och arbetslösa. Hon förklarar för Jonna att det inte är någon mening med att hoppas, eftersom man så ofta blir besviken då.

Jag tycker att Hoppas är en väldigt bra bok, definitivt i klass med författarens debut Bryta om! Både Jonna och Alex är väldigt trovärdiga, och det är väldigt lätt att bli berörd av deras hemska historier. Alex är egentligen inte speciellt trevlig, men samtidigt är hon väldigt osäker och det är lätt att känna sympati för henne. Hoppas handlar om något hemskt, viktigt och allvarligt, och jag rekommenderar den verkligen!

Tack Gilla böcker för recensionsexemplaret!

15 september 2011

Det är roligt med recensionsexemplar

Särskilt de från Gilla böcker. De kommer alltid i så fina paket.

11 september 2011

En liten text om ondska

Just nu läser jag En liten bok om ondska av Ann Heberlein. Den är väldigt bra, och har fått mig att fundera väldigt mycket. Vad är egentligen ondska? Finns det onda människor, eller bara onda handlingar? Går det att vara både offer och förövare?

Många av de människor som begår vad de allra flesta skulle kalla onda handlingar har själva råkat ut för hemska saker, men jag tycker inte att det innebär att de onda handlingar de begår är mindre onda. Att en människa själv gör hemska saker gör inte heller att det människan blivit utsatt för är mindre hemskt. Det är svårt att acceptera att människor som är onda kan ha goda sidor också, eller att det kan vara synd om människor som gjort fruktansvärda saker. Om vi utgår från att alla mördare, terrorister och våldtäktsmän är omänskliga monster, rakt igenom onda, kan vi känna oss säkra på att vi själva inte skulle kunna begå onda handlingar, oavsett omständigheterna. Om vi accepterar att mycket av den ondska som finns i världen inte beror på att det finns människor som är födda onda, utan på att de flesta människor kan göra hemska saker under vissa omständigheter, måste vi också acceptera att vem som helst skulle kunna begå onda handlingar under ”rätt” (eller snarare fel) omständigheter. Det är ingen behaglig insikt, det känns bra att kunna tänka att jag aldrig skulle kunna döda någon, det känns bra att kunna känna att jag på något vis står över alla de människor som gjort det. Jag tror att vi är ganska många som tänker att vi skulle ha ingripit om vi hade levt under Förintelsen, eller att vi hade vägrat dela ut elchocker om vi varit med i det kända experimentet där människor blev tillsagda av en ”forskningsledare” att ge elchocker till ”undersökningsobjekt” (som i själva verket var skådespelare). Ändå kan jag inte veta säkert hur jag hade reagerat i en situation jag inte har upplevt, och därför hoppas jag att jag aldrig kommer att få veta.

Trots att de flesta människor som begår till exempel våldsbrott inte är rakt igenom onda utgår de flesta ändå från att det är så. Trots att de flesta våldtäkter inte är överfallsvåldtäkter som begås av galna, okända män som lurar i parker är en våldtäkt en överfallsvåldtäkt i de flestas medvetanden. Jag tror att det beror på samma sak, att det är svårt att acceptera att vanliga människor, som du och jag, kan begå onda handlingar. Om de flesta våldtäktsmän är vanliga, trevliga killar kan vi inte längre vara säkra på att ingen av de vanliga, trevliga killar vi känner aldrig skulle kunna bli våldtäktsmän.

Att vi är rädda för insikten om att vissa omständigheter skulle kunna göra även oss själva till det vi idag gärna definierar som ”onda människor” tror jag är en anledning till att vi alltid måste dela upp världen i offer och förövare. Antingen är en brottsling en vidrig människa, som det omöjligt går att förstå, och all vår sympati ligger hos offret och offrets anhöriga, eller så är brottslingen ett offer för omständigheterna, vi kan förstå vad som ledde fram till den brottsliga handlingen. I sådana fall finns oftast ingen sympati för offret, kanske för att de flesta när de känner sympati för någon som gjort något hemskt omedvetet måste förminska handlingens hemskhet. Om vi känner sympati med offret blir det så tydligt för oss vilka fruktansvärda konsekvenser förövarens handling fått, och då känns det inte längre okej att känna sympati för förövaren. Jag tycker att det är okej att känna sympati med både offer och förövare. Att någon råkat ut för hemska saker i sin bandom blir inte mindre hemskt för att människan utsätter någon annan för vidriga saker. Att utsätta någon annan för vidriga saker blir inte heller mer okej bara för att man själv blivit utsatt för någon annans onda handlingar. Det kan finnas förklaringar som ändå inte är ursäkter. Det går att förstå utan att förlåta.

4 september 2011

Tävling hos Therese!

Therese har just nu en alldeles jättetrevlig tävling där man kan vinna inte en utan två klassiker! En som man väljer själv, och en som hon väljer efter att ha varit och snokat lite på ens blogg! Naturligtvis vill jag vara med, att vinna klassiker är alltid trevligt. Jag vill vinna Älskaren av Marguerite Duras, en författare jag länge varit nyfiken på men som jag inte läst något av. Eftersom både Frankrike och Kina är länder jag känner mycket för borde just Älskaren vara en perfekt bok att börja med!