30 oktober 2011

Jag är mina böcker

Den här roliga enkäten hittade jag hos Bokclara! Man ska besvara frågorna med boktitlar man hittar i sin bokhylla.

Hej! This Morning I met a Whale
Vem är du? Fågeln som vrider upp världen
Hur önskar du att du kunde vara? I en klass för sig
Vad gör du helst en ledig dag? Fördjupade studier i katastroffysik
Beskriv ditt favoritdjur. Hans majestäts drake
Hur ser du ut? Snygg
Beskriv ditt humör idag. Känslomässigt udda
Vad är det viktigaste i ditt liv? Prins Charles känsla
Vad är helt oviktigt för dig? Majas morsas kompis sambo
Beskriv en plats du trivs på. Lyras Oxford
Beskriv något du tycker är vackert. Den hemliga trädgården
Vad längtar du efter mest just nu? Brev från ljusårs avstånd
Vad längtar du inte alls efter? Kulor i hjärtat

Ja, ja, JA till Liv Strömquist!

Nu har jag läst Ja till Liv - Liv Strömquists ABC, och som jag sade till en kompis tror jag att jag håller på att bli lite kär i Liv Strömquist. Ja till Liv är ganska olik Prins Charles känsla på många sätt. Medan Prins Charles känsla handlar om samma tema i hela boken är Ja till Liv mer spretig. Liv Strömquists ABC är undertiteln och en ABC-bok är just vad den är, fylld av roliga och otroligt kloka serier som handlar om allt från A till Ö. Jag kan inte säga att Ja till Liv är bättre eller sämre än Prins Charles känsla, den är bara inte alls likadan men precis lika fantastisk!

En del saker känner jag dock igen väldigt mycket, som Liv Strömquists förmåga att med en enda bild och en enda mening få mig att känna "Precis så är det ju!". Ja till Liv är lika hejdlöst rolig som Prins Charles känsla, och lika skarp och intressant. Saker som faktiskt finns i vårt samhälle gör Liv Strömquist något roligt av, och då blir det så uppenbart hur konstigt det egentligen är.

I Ja till Liv finns massor av alldeles underbart förskräckliga människor, till exempel de tolv tröttsamma typerna. De finns naturligtvis under bokstaven T, och några av mina favoriter är heterohetsaren och den historielösa karriärkvinnan. "Titta en sån SÖT FLICKA, Dolpholas! DET TYCKTE DU VAR KUL, att det kom en sån söt, söt flicka till lekplatsen!!" säger den ointresserade Dolpholas mamma heterohetsaren till sin son och pekar på den lika ointresserade Lollilott som står bredvid. "OJ, OJ, OJ, nu blir Lollilott BLYG när hon får komplimanger" svarar Lollilotts pappa, även han en riktig heterohetsare, som fortsätter med att säga "Titta där borta, på den där pojken som leker med en docka! Sånt gillar inte jag, när föräldrarna pressar på barnen sin egna värderingar!!". Jag känner verkligen igen det, människor som utan att tänka på det verkligen tvingar på sina barn sina egna stereotypa värderingar (till exempel att pojkar och flickor måste vara intresserade av varandra på ett annat sätt än bara som vänner, redan när de är pyttesmå) och sedan blir upprörd när någon bryter mot normen eftersom den personen då "pressar på barnen sina egna värderingar". Heterohetsarens värderingar är ändå de värderingar som är normen, och därför anses det mer okej att föra dem vidare till sina barn, än att föra vidare värderingar som bryter mor normen.

Den historielösa karriärkvinnan konstaterar att hon inte är feminist, eftersom hon "helt enkelt inte känner sig 'bekväm' med det uttrycket". Hon tror faktiskt på individen, och har ju själv aldrig känt sig ett dugg förtryckt. Därför anser hon att det inte behövs någon feministisk kamp. Det sättet att resonera känner jag också igen, dock inte från karriärkvinnor utan framförallt från unga tjejer. Jag känner folk som tycker att feminism är fel, för de känner sig faktiskt inte ett dugg förtrycka och tycker jättemycket om alla sina killkompisar. Sådana människor irriterar jag mig väldigt mycket på, och det känns alldeles underbart att Liv Strömquist också gör det, och att hon lyckats fånga precis vad det är som är så himla irriterande utan att behöva använda fler än fyra serierutor.

I Prins Charles känsla funderar Liv Strömquist på vad det egentligen är som gör komiker som Seinfeld, Charlie Sheen, Ray Romano och Tim Allen så populära och kommer fram till det nog handlar om igenkänningsfaktorn. Jag tror att det är något som bidrar till att jag tycker så mycket om Liv Strömquist. Jag har träffat både heterohetsare, historielösa karriärkvinnor och rasande roddare. Jag har också funderat över hur bra det egentligen är med alla de små märkena som ska fästas på alla varor så att vi ska kunna köpa ekologiskt och miljövänligt (Om vi vill det. De som inte vill ta något ansvar ska naturligtvis slippa det. Det är valfrihet!). Jag har också varit upprörd för att så många kvinnor dras till kriminella män, medan män inte har samma intresse för kriminella kvinnor. Hela Ja till Liv är fylld av saker som får mig att tänka att just så är det, och tror jag är en viktig anledning till varför jag tycker att den är så otroligt underbar!

Tack Galago för recensionsexemplaret!

29 oktober 2011

Ännu mera mörk materia!

Jag läste i The Telegraph att det går framåt med The Book of Dust och att den antagligen kommer att vara i två volymer. Det låter jättebra, tycker jag, då det förmodligen betyder att den kommer att innehålla väldigt, väldigt mycket. Jag ser fram emot att läsa den, men är lite rädd för att bli besviken.

I alla fall känns det väldigt skönt att veta att det går framåt, eftersom det känns väldigt tråkigt att just nu inte ha något mer att läsa om Den mörka materian!

26 oktober 2011

Tintin och jag

Inför att den nya Tintinfilmen, Enhörningens hemlighet, kommer Bonnier Carlsen att ordna en bloggstafett om Tintin. Den ska jag vara med i! I det mejl jag fick frågan om jag ville vara med fanns även frågan vad jag hade för relation till Tintin. Min första tanke var ”nej, det här går inte. Jag har ingen relation till Tintin överhuvudtaget!”. Jag hade faktiskt aldrig läst Tintin, och förstod inte hur jag skulle kunna skriva någonting om honom. Jag har nu läst två Tintin-böcker, dubbeläventyret Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt. Innan dess bestod mina kontakter med Tintin av att jag hade sett en film (Tintin i piraternas våld, en av de två enda filmerna om Tintin med riktiga skådespelare) på en fransklektion i våras och av att jag för längesedan sett några avsnitt av Tintin när de visades på sommarlovsmorgon.

Det jag minns mest från filmen är musiken. Samma toner spelas om och om igen, i olika tempo beroende på stämningen i filmen. Melodin fastnade direkt och jag gick och sjöng på den i flera veckor. Jag minns att jag tyckte att det var lite läskigt att skådespelarna var så lika de tecknade karaktärerna (för jo, även om jag inte hade någon relation till Tintin visste jag naturligtvis hur han ser ut). Av själva handlingen minns jag faktiskt inte jättemycket, eller, jag gjorde inte innan jag läste de två Tintinböcker jag nyss läst. Det är nämligen såhär, att trots att Tintin i piraternas våld som jag har förstått det inte är baserad på någon av böckerna känns den väldigt inspirerad av Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt. Tintin och kapten Haddock får höra talas om en skatt som en gång tillhört en förfader till kapten Haddock och ger sig ut på en båtresa mot en avlägsen ö för att leta reda på den. Dupondtarna och professor Kalkyl följer med, och professor Kalkyl svänger med en pendel som han tror kan hitta skatten. Det pendeln säger verkar jättekonstigt och Tintin och kapten Haddock avfärdar det Kalkyl säger, men i slutändan visar det sig vara han som har rätt.

Efter att ha läst böckerna är jag säker på att jag visst har en relation till Tintin. Jag tycker mycket om honom, och vill gärna läsa mer. Jag ser fram emot att se Steven Spielbergs och Peter Jacksons animerade film som har premiär om bara några dagar. I de funderingar jag har inför den finns förhoppningen att musiken kommer att vara bra. När jag tänker efter tror jag faktiskt att jag har haft en relation till Tintin mycket längre än jag har trott, men det är först nu jag har insett hur den ser ut.

14 oktober 2011

Prins Charles känsla - igen!

Nu har jag läst Prins Charles känsla också, och boken är minst lika bra som pjäsen! I början var det lite svårt att komma in i den. Jag, som fortfarande var uppfylld av den fantastiska teaterföreställningen fylld av rörelse, ljud och liv, tyckte att det kändes lite tamt med bara bilder och text. Det tog dock bara en liten stund, och sedan var jag helt inne i boken. Den är riktigt, riktigt bra, och mycket av det jag tyckte om i teatern finns i boken också. En fördel med teatern är att den blir en större och mer direkt upplevelse, och något som är jättebra med boken är Liv Strömquists underbara teckningar och att man kan läsa den hur många gånger som helst! Nu ser jag fram emot att läsa mer av Liv Strömquist.

Både boken och teatern är alldeles fantastiska! Därför rekommenderar jag alla att både läsa Prins Charles känsla och gå och se teatern!

5 oktober 2011

Tack så jättemycket!


Tack tack tack för mitt superfina bokpaket! Boken, The Color Purple av Alice Walker, verkar jättebra! Chokladen vet jag att jag tycker mycket om, och bokmärket var hur fint som helst! Darjeeling-te verkar väldigt gott, och det är alltid trevligt med rättvisemärkt! Peace-halsbandet är jättefint och passar mig alldeles utmärkt, tack så mycket! Kokoscentern har jag smakat, och tyckte om, och anteckningsboken är jättefin! Sist av allt hittade jag en liten ask med två mandlar, en hasselnöt och en choklad bit i. Jag fick även ett fint kort där min bokvän skrivit fina ord om böcker och trädgårdar. Tack så jättemycket, jag är väldigt nöjd!

Jag är imponerad över att du lyckades få ner så mycket i en sådan liten påse - och av att du har hittat så bra saker. Tack!