27 november 2011

Liebster Blog Award

Snälla Hannah har gett mig en sådan här fin Liebster Blog Award - tack så mycket! Nu ska jag skicka den vidare till fem andra bloggar. Att välja ut sådant här är aldrig lätt tycker jag, men den här gången får awarden gå till

En plats i bokhyllan. Iktoro har inte bloggat så länge, men hon har däremot flitigt skrivit om böcker i kommentarsfältet på min blogg och jag ser fram emot att följa hennes blogg!

Enligt O. Du skriver så mycket och ofta att jag inte hinner läsa allt, men jag försöker och det jag läser är alltid intressant och välskrivet!

Bokfärden, för att du skriver bra och intressant om böcker och för att du har gett en award till mig!

Josefins irrfärder. Visserligen ingen bokblogg, men ändå en intressant och trevlig blogg jag följer och tycker om!

En bok om dagen, för att du är bäst.

Tack än en gång, Hannah!

Mirakel

Mirakel är skriven av Renate Nedregård. Den handlar om Rakel, som är tjugoett år och känd som Miracle. Hon är en framgångsrik artist, och hennes musik är omtyckt över hela världen. När hon en dag får ett mejl där hon ombeds vara med på en konsert med sin gamla kör minns hon mer och mer av det som ledde till att hon hamnade där hon är idag.

När hon var sjutton år var hon med i kyrkans ungdomskör, Ten Sing. Där är hon en av de duktigaste i kören, men ändå inte någon som folk riktigt lägger märke till. Hon är hemligt kär i körens ledare, den tio år äldre Johannes, och umgås mest med sina bästa vänner Lena och Stine som också är med i Ten Sing. Stines dröm är att bli artist, och hon planerar att söka in till Idol. Det blir inte Stine som är med i idol, det blir Rakel i stället. Innan Stine hunnit söka in dyker Idols programledare och två kameramän upp i kyrkan under en repetition när de övar på Rakels solo. Hon har blivit headhuntad till Idoluttagningen, och innan hon riktigt hunnit förstå vad som har hänt har hon sjungit för juryn och gått vidare.

Plötsligt är Rakel mitt i Idol, och hon vet inte alls om det egentligen är något hon ville. Det var ju Stine allt det här skulle hända, och Rakel tycker att det känns som om hon svikit sin vän utan att ens riktigt vara medveten om det. Det var aldrig någon som frågade henne om hon ville vara med i Idol, alla tog för givet att hon ville. Själv hann hon inte tänka igenom det förrän det var för sent.

Rakel är en av de som är kvar längst i Idol, och på festen efter avsnittet då hon åkte ut träffar hon Johnny från skivbolaget Rec Records, som säger att han är intresserad av att ge henne ett skivkontrakt. Sedan är Rakels karriär igång, och snart är hon känd över hela världen. Och visst är det jätteroligt och jättespännande att vara en framgångsrik artist, visst är känslan när Rakel ser sig själv få lysande recensioner i tidningar alldeles underbar. Hon älskar att det finns fester där hon är i centrum, där alla är där för hennes skull, men kändislivet är inte så fantastiskt som många tror. Fyra år senare har hon tappat kontakten med alla sina gamla vänner, och de människor hon umgås med känner hon egentligen inte på riktigt, de finns bara där för att det ser bra ut att de umgås med varandra. En söndag då ingenting är inplanerat har Rakel verkligen ingenting att göra, hon har ingen hon kan ringa och prata med, hon kan inte gå ut på stan själv eftersom alla skulle lägga märke till att hon var ensam då. Även om hon på sin blogg skriver att det ska bli jätteskönt att ha en ledig dag och få ta det lugnt för sig själv är hon uttråkad och stressad hela dagen.

Jag tycker att Mirakel är en väldigt bra bok. Den visar att det finns baksidor med kändisskapet, men det är inte så att den bara handlar om det som är dåligt. Den ger en väldigt nyanserad bild av Rakels liv - precis som de flesta andra mår hon jättebra och har det otroligt roligt ibland men långt ifrån hela tiden. Det är många människor idag som verkar tro att det bara är helt underbart att vara en populär artis, och det tas för givet att alla drömmer om att bli kända. Det är ingen som ens frågar Rakel om hon vill vara med i Idol, alla utgår bara från att hon ska bli jättelycklig för att hon kan. Mirakel är en bok som väcker mycket tankar, men som ändå är lättläst. Jag tycker att så många som möjligt borde läsa den, eftersom vi lever i ett samhälle där kändisskap glorifieras mest hela tiden och fler och fler drömmer och att bli berömda. Då tror jag att det är bra om vi bli påminda om att ett liv som kändis liksom ett vanligt liv innehåller både framgångar och motgångar, och om att den fasad Rakel visar utåt, till exempel i sin blogg, faktiskt inte stämmer med hur hennes tillvaro verkligen ser ut.

Tack Gilla böcker för recensionexemplaret!

21 november 2011

JA! Vad roligt!

Pojkarna vann Augustpriset! Åh, vad glad jag är!

6 november 2011

Pojkarna

Av de böcker som är nominerade till Augustpriset i barn- och ungdomskategorin har jag läst två, Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren och Pojkarna av Jessica Shiefauer. Jag håller på Pojkarna. Jag gillade Jessica Schiefauers förra bok, Om du var jag, men Pojkarna är ännu bättre!

Till en början handlar Pojkarna om tre flickor. Kim och hennes vänner Momo och Bella är fjorton år gamla, och vill inte vara med om de förändringar som deras klasskamrater genomgår. De är rastlösa och letar efter något att bli, men hittar bara förutbestämda, stereotypa kvinnomallar som de vägrar forma sig efter. De vill fortsätta klä ut sig, fortsätta leka, Momo vill sy och Bella vill odla alla möjliga växter och de bryr sig inte ett dugg om vad andra skulle kunna tycka om det. Det är med en av alla Bellas växter det spännande börjar. Längst ner i ett paket med växter Bella beställt finns en lite grön klump som det växer ett blad ur. Växten är ingenting Bella beställt, men hon bestämmer sig för att plantera den i sitt stora växthus. Bara ett dygn senare har växten blivit en halv meter hög och fått en knopp. När blomman slår ut hittar flickorna en sorts märkliga små säckar inne i dem. Om man skär upp säckarna får man ut en märklig, söt vätska, som smakar som honung. En kväll dricker Kim, Momo och Bella ur den, och då förvandlas de till pojkar.

De ger sig ut, mitt i natten, och går genom staden där de ser andra pojkar. De förundras av att det är så annorlunda när man är pojke, att människorna de möter tittar på dem på andra sätt. Inga andra pojkar tittar på dem med sådana där hala, glidande blickar fyllda av obehagligt begär. Det känns okej att ta stora steg fyllda av kraft och styrka när man är pojke. I början är det spännande, lite otäckt men också alldeles fantastiskt. På kvällarna dricker de av blommans saft och går ut som pojkar. Eftersom de inte är sig själva, och ingen vet vilka de egentligen är, kan de vara lite hur de vill. En natt träffar de Tony. Kim och Momo säger sina namn, som blir hårda pojknamn när de sägs ur pojkmunnar. "Det där Mack", säger Kim och pekar på Bella. Kim trivs med Tony, hon, eller han, känner sig stark och uppskattad tillsammans med honom. Inte långt efter att de har träffat Tony tröttnar Bella. Hon tycker att Tony mest snackar skit, och är inte intresserad av att lyssna.

Så småningom tröttnar Momo också, men inte Kim. Hon vill fortsätta, hon njuter av att få vara med Tony. När hon är pojke tillsammans med Tony vågar hon saker hon inte brukar våga, hon känner sig respekterad. Inte ens när Bella berättar att blomman är sjuk slutar Kim ta av dess saft. Hon gör saker hon inte brukar våga, och saker hon nog i vanliga fall skulle tycka kändes fel.

Pojkarna är en bok om hur gränser suddas ut. När Kim, Momo och Bella blir pojkar försvinner gränsen mellan könen, de är både och och ingen vet säkert vad som egentligen är på riktigt. När det inte är säkert vad som är på riktigt och vad som inte är det blir också gränsen mellan rätt och fel suddigare. Kan man göra saker som är fel i en värld där det inte känns som om det händer på riktigt?

Jag tyckte otroligt mycket om Pojkarna. Jag älskar språket, och jag tycker att handlingen är helt underbar. Jag tycker om hur Kim, Momo och Bella inte passar in bland andra tonåringar, men hur de inte heller vill göra det. Jag tycker om hur alla gränser blir otydliga, trots att, eller kanske just på grund av att, det gör att jag inte förstår allting. Jag tror inte att Kim heller förstår vad det är som händer med henne. Det finns mycket i Pojkarna att fundera över, och det finns mycket jag inte förstår. Men jag tycker mycket, mycket om den. Så mycket är jag säker på!