29 april 2012

Elva frågor gånger fyra

Fyra gånger har jag  blivit utmanad att svara på elva frågor, av Enligt O, Iktoro, Lyran och Jana. Här kommer mina svar:

Enligt O:s frågor:

1. Vilken bok ger dig vårkänslor?
Det susar i säven av Kenneth Graham, en underbart fin bok som börjar med att Mullvaden vårstädar.
2. Det är snart skolavslutning. Vad köper du för bokpresent till en nybakad student?
Jag vet inte. Det beror på vem det är. Att tänka ut böcker som passar människor är roligt, och tänk vad spännande det vore med en massa studenter att ge presenter till!
3. Vilken författare tycker du får för tok för lite uppmärksamhet?
Alla som skriver om Nordkorea. Alla borde läsa mer om Nordkorea.
4. Vilken bok inspirerar dig?
Nattens cirkus av Erin Morgenstern.
5. Vilken bokkaraktär skulle du vilja ha som vän?
Sofie, i Sofies värld av Jostein Gaarder. Det är så härligt med vänner man kan diskutera filosofi med.
6. Vilken författare hade du helst velat träffa?
Ibland tänker jag att det vore jättehäftigt och roligt och spännande och intressant att träffa någon av mina favoritförfattare, som Joyce Carol Oates eller Vibeke Olsson, men samtidigt är jag så rädd för att jag skulle göra det och det inte skulle funka. Tänk om de inte skulle tycka om mig, eller om jag inte skulle tycka om dem (jag tror inte att risken vore så stor, men ändå). Då skulle jag behöva tänka på det varje gång jag läste deras fantastiska böcker, och det tror jag skulle göra läsupplevelserna mycket mindre underbara. Därför svarar jag på den här frågan att jag inte riktigt vet, men att om någon kunde garantera att jag skulle tycka om och bli omtyckt av Joyce Carol Oates eller Vibeke Olsson skulle jag hemskt gärna träffa någon av dem.
7. Vilken bok läser du helst högt?
Vad som helst av Tove Jansson.
8. Vilket bokformat föredrar du?
Jag tycker bäst om inbundna böcker, och helst ska de vara gamla och fina också.
9. Har du någon gång ljugit och sagt att du läst en bok trots att du inte har det?
Det tror jag inte.
10. Vilken bok erkänner du inte att du läst?
Det kan jag ju inte erkänna!
11. Vad läser du helst en långhelg som denna?
Något tjockt och obehagligt som det passar bra att sitta i en fåtölj med en filt och en kopp te tillsammans med, eller något gladare och trevligare, som passar ihop med solsken och saft. Det beror på vädret.

Iktoros frågor:

1. Om det ringde på dörren och en galen yxmördare stod där utanför, vad skulle du göra då?
Hämta min egen yxa. Den är mycket större.
2. Din absoluta icke-favoritbok.
Om jag kunde drömma av Stephenie Meyer. Inte nog med att det var en usel bok fylld av stereotypa könsroller och adjektiv staplade på varandra, människorna som hatade mig för att jag inte tyckte om den var så många och så otrevliga att jag började granska kommentarer innan de publicerades. Några finns kvar, men de allra otrevligaste fick inte synas.
3. Om du fick välja mellan att stoppa handen i brödrosten eller att vara kannibal i ett helt år, vad väljer du då?
Jag stoppar handen i brödrosten, som jag naturligtvis inte sätter igång.
4. Om du var tvungen att vara ihop med antingen Lord Voldemort (Harry Potter),Lucien Ripper (Darkside) eller President Snow (Hungerspelen), vem tar du då? Obs, ingen av de är särkilt snygga eller snälla.
Lucien Ripper känner jag inte till, så jag chansar på att han är ett bättre alternativ än Voldemort eller President Snow.
5. Tycker du att katter är söta?
Ja.
6. Har du någon barnslig hemlighet, och i så fall, vad?
Det är hemligt.
7. Vilken bokkaraktär skulle du vilja fanns på riktigt?
Jättemånga! Hermione, Lyra, Tristan och Yvaine i Stardust, Halim i Ett öga rött
8. Vad skulle du göra om det visade sig att din man/pojkvän/fru/flickvän/nånting var en ailen?
Ta chansen att lära mig om en annan värld!
9. Om du fick veta att du bara hade en dag kvar att leva, vad skulle du göra då?
Spela cello, läsa och dricka te med alla jag tycker om. Och antagligen gråta jättemycket, även om jag nog skulle försöka att låta bli.
10. Finns det någonting som du älskar överallt annat, och skulle dö om du inte hade det?
Jag tycker otroligt mycket om min cello, och skulle må väldigt dåligt om jag inte hade henne, men jag tror inte att jag skulle dö.
11. Din favorit-TVserie.
Vita huset.

Lyrans frågor:

1. Favorit bland Nobelpristagarna?
Det är svårt, jag har faktiskt inte läst jättemycket nobelpristagare. En jag nyligen läste och tyckte väldigt mycket om är Imre Kertesz, så jag väljer honom.
2. Vilken oläst klassiker önskar du att du hade läst?
Fler nobelpristagare.
3. Vilken författare borde vara mer omtalad och läst än hen är?
Alla som inte läser så mycket borde läsa mer i allmänhet, vilket skulle leda till att alla möjliga författare fick mer uppmärksamhet. Det tycker jag vore bra.
4. Favoritmiljö i romanernas värld?
Le Cirque de Rêves i Nattens cirkus.
5. Vilken ungdomsbok borde man inte missa?
Philip Reeves De vandrande städerna och resten av böckerna i samma serie. De har fått alldeles för lite uppmärksamhet!
6. Favorit bland bilderböckerna?
Gittan och gråvargarna av Pija Lindenbaum.
7. Bästa kärleksromanen?
Jane Eyre av Charlotte Brontë. Den är fantastisk!
8. Bästa boken som utspelar sig i din hemtrakt?
Den mörka materian av Philip Pullman utspelar sig inte direkt där jag bor, men Norden (om än ett annat Norden) är centralt i böckerna. Nu bor ju inte jag i just den delen av Norden, men fortfarande i Norden. Att det skulle finnas öppningar till andra världar i den del av den här världen där jag bor är en spännande tanke.
9. Historiska romaner eller samtidsskildringar?
Historiska romaner, tror jag.
10. Vilken författare skulle du vilja se en intervju med i Babel?
Jag vet faktiskt inte, jag ser nästan aldrig på Babel. Det är lite dumt.
11. En filmatisering som gör boken rättvisa?
Filmatiseringen av Neil Gaimans Stardust är en underbar film baserad på en underbar bok.

 Janas frågor:

1. Vilken är din favorit Astrid Lindgren-karaktär?
Jag älskar Pippi. Jättemycket.
2. Om du skulle ordna en blind-dejt åt två fiktiva personer, vilka skulle du vilja få ihop?
Det vet jag faktiskt inte. Kanske hade jag försökt få ihop Ron och Hermione lite tidigare, det hade de behövt lite hjälp med.
3. Nämn ett exempel där filmen är bättre än boken.
Tyvärr, något sådant exempel har jag inte.
4. Vilken var din favoritbok när du var åtta år?
Det vet jag faktiskt inte, men när jag var nio var det Den mörka materian, Harry Potter och Carole Wilkinsons Drakväktartrilogi.
5. Vilken klassiker tycker du bäst om?
Jane Eyre har redan varit med en gång, men hon får vara med en gång till. Jane Eyre av Charlotte Brontë är en av mina favoritklassiker.
6. Hur mycket kostade den dyraste boken du har köpt?
Ingen aning!
7. Hur mycket kostade den billigaste boken du köpt?
Några kronor. Riktigt hur många vet jag inte.
8. Kommer du ihåg när du knäckte läskoden?
Ja. Jag var fyra år och hade hjärnskakning. På väg hem från sjukhuset började jag plötsligt läsa vägskyltar. "Mamma, mamma, varför står det Holma där?", frågade jag. Att det stod "V:a Klagstorp" vid det som brukade kallas Västa Klagstorp tyckte jag också var väldigt konstigt.
9. Vilken var den första boken du läste helt själv?
De allra första var nog bilderböcker som jag inte minns. Den första "riktiga" boken jag läste själv var första Harry Potter. Den var även den andra, den tredje och den tjugosjunde boken jag läste själv. Under en ganska lång period när jag var sådär fyra, fem läste jag den om och om och om igen.
10. Vilken var den första boken du läste på engelska?
När jag var liten fanns det inte så många engelska böcker i min bokhylla. Två av dem (som totalt nog var fyra) var Inside, outside, upside down av Stan och Jan Berenstein och Fox in socks av Dr. Seuss. Någon av dem var den första jag läste, men vilken av dem vet jag inte.
11. Vilken var din allra första favoritbok?
En svartröd go-boken bok i tyg. 

Jag ska även hitta på elva egna frågor och utmana elva andra bloggare. Här kommer mina frågor:
1. Vem hoppas du ska få Nobelpriset i år?
2. Vad ska du läsa i sommar?
3. Har du några tips på böcker om Nordkorea till mig? I så fall vilka?
4. Vilken årstid är den bästa årstiden för läsning?
5. Läser du om dina gamla favoritböcker?
6. Från vilken del av världen läser du flest böcker?
7. Hur väljer du vilka böcker du ska läsa?
8. Hur tycker du att ett bra skolbibliotek ska vara?
9. Finns det någon plats du blivit sugen på att åka till efter att ha läst en bok som utspelar sig där?
10. Hur tycker du att man ska göra för att få barn och ungdomar som inte läser att börja läsa?
11. Vad läser du när du har feber?

Och bloggarna jag utmanar är:
En bok om dagen (Grattis på födelsedagen lite i förskott, förresten!)
Ett hem utan böcker
Holly Hock
Metta och Sara-Sofia på Böcker, böcker, böcker ...
MittimEllan
Chriss the Ninja Pirate
Bokomaten
Sofia i Bokmilaskogen
Kim M. Kimselius
Bokfärden
Schitzo-Cookie's Bokblogg

Det är många som har fått den här utmaningen, och om någon av er redan har gjort den och inte vill eller hinner svara på mina frågor är det förstås helt okej. Om någon annan vill svara på frågorna går det naturligtvis lika bra!

23 april 2012

Kaninhjärta


Kaninhjärta av Christin Ljungqvist handlar om tvillingarna Mary och Anne. De är sjutton år gamla och bor utanför Göteborg tillsammans med sin mamma. Pappan har lämnat dem för att han blivit kär i någon annan, och nu bor han med henne i en lägenhet inne i stan. Mary har sedan hon var liten kunnat låna ut sitt huvud och sin röst till spöken, som Anne kan se. Kanske är det spökenas fel att Mary är så trasig, kanske är det deras fel att hon velat dö sedan hon var elva år eller kanske finns det någon helt annan anledning.

När Mary säger att hon hatar sitt liv och vill dö tror Anne alltid att hon inte menar det. Anne är säker på att hennes syster bara vill skrämmas, kanske säger hon det för att hon vill knäcka någon. Mary tycker nämligen om att knäcka människor, ibland gör hon det bara för att hon kan. Den enda hon inte försöker knäcka är Anne, för de är tvillingar och behöver varandra. Egentligen är det nog mest Mary som behöver Anne, för det är Anne som håller samman allting, det är Anne som håller ordning på Mary och tänker realistiskt och långsiktigt när Mary kommer med olika galna infall. Så har det alltid varit, ända sedan de var små, alltid har Anne både inför sig själv och inför andra (som föräldrarna) varit ansvarig för både sig själv och för Mary. Anne har inte riktigt märkt det än, men det håller på att bli för mycket för henne, det går inte längre att hålla ordning på Mary eftersom Marys öde är oundvikligt eller i alla fall omöjligt för Anne att påverka. Mary förstår inte att hon är trasig, hon tror att det är hon som måste ta hand om Anne, som är osäker och rädd och har ett litet kaninhjärta som måste skyddas. Hon förstår inte att hon också är rädd och svag och att de egentligen behöver tas om hand lite mer båda två.

Ett av spökena säger i början av sommarlovet att Mary och Anne står inför ett vägval, om de väljer fel kommer Mary att ta livet av sig. När Mary bestämmer att hon och Anne ska flytta in i pappans och hans nya flickväns lägenhet när de åker till Thailand, utan att berätta för någon vart de tar vägen, undrar Anne om det är att gå fel väg. Hon vågar inte prata med Mary om vad spöket har sagt (eftersom Mary inte är vid medvetande när spökena lånar hennes kropp vet hon inte vad de säger om inte Anne berättar för henne), och nämner det inte heller för någon annan. I stället går hon med på att rymma hemifrån och flytta in i pappans lägenhet ett tag, men gömmer alla vassa saker och sover inte på nätterna eftersom hon sitter och tittar på Mary för att se att systern inte skadar sig själv. Anne förstår inte att ansvaret och oron hon känner för Mary är alldeles för stort för att hon ska bära det ensam, och hon förstår inte heller att hon omöjligt kan veta vilka val som är de rätta.

Jag tycker om Kaninhjärta, och det som fascinerar mig mest är relationen mellan Mary och Anne. Kontakten med spöken och sökandet efter en försvunnen flicka som systrarna blir indragna i när de är i Göteborg engagerar mig inte särskilt mycket, däremot är jag intresserad av hur det påverkar Mary och Anne som personer. Kaninhjärta är Christin Ljungqvists debut, och jag ser fram emot att läsa mer av henne!

Tack Gilla böcker för recensionsexemplaret!

15 april 2012

Alla monster måste dö

Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman handlar om Nordkorea. I september 2008 åker bokens författare på en gruppresa till ett av världens mest slutna länder, efter att ha träffat den sydkoreanska skådespelerskan Madame Choi i Seoul. Hon och hennes före detta man, regissören Shin Sang-ok, var de mest kända i Sydkoreas filmvärld när de kidnappades av den nordkoreanska regimen år 1978. Kim Jong Il, son till Kim Il Sung och diktator i Nordkorea från 1994 till sin död förra året, var då ansvarig för propagandafrågor i Nordkorea. Han var mycket intresserad av film, och ville använda sig mer av film i sin propaganda. Problemet var att det inte fanns några tillräckligt bra filmskapare och skådespelare i Nordkorea, och därför lät Kim Jong Il i stället kidnappa Madame Choi och Shin Sang-ok. De hölls fångna i Nordkorea, där de tvingades studera juche (den nordkoreanska ideologin) och göra filmer åt regimen. Åtta år senare lyckades de fly till USA.

Alla monster måste dö är både historien om Madame Chois och Shin Sang-oks fångenskap i Nordkorea och om författarnas resa. Båda två är mycket märkliga, och de har väckt mitt intresse för Nordkorea. På bussen från flygplatsen får turisterna veta att de under hela resan kommer att vara tillsammans med två guider. Att försöka lämna gruppen och röra sig på egen hand är förbjudet. Annat viktigt att tänka på är att det är olagligt att inte visa tillräcklig respekt mot Kim Il Sung, landets döde diktator som formellt fortfarande styr och som är föremål för en ohyggligt stark personkult. Till exempel är det straffbart att vika eller kasta en tidning som innehåller en bild på hans ansikte (vilket i princip alla tidningar gör). Turisterna får bara se några, utvalda delar av Nordkorea, delar som anpassats för att kunna visas upp för omvärlden. De bor på ett stort, fint hotell i huvudstaden Pyongyang. Runt hotellet är allting upplyst och människor går hela tiden upp och ner i tunnelbaneuppgångar, men den som lägger några timmar på att titta ut genom hotellrummets fönster upptäcker att det är samma människor som rör sig fram och tillbaka hela dagen. Den nordkoreanska vardagen ser alltså inte riktigt ut så som det verkar, det turisterna ser är bara ett väl regisserat skådespel och hur det egentligen är är det svårt att veta.

Mycket av det som berättas om Kim Il Sung och Kim Jong Il i Nordkorea låter överdrivet och verkar vara uppdiktat för att få diktatorerna att på olika sätt framstå som bättre och mer talangfulla. Det berättas till exempel att en ny stjärna tändes på himlen vid Kim Jong Ils födelse och att Kim Il Sung hade en sådan talang för att jaga att han fällde en enorm tiger redan när han var ett litet barn. Under sitt livs sista år hade Kim Il Sung en stor böld på nacken, men dess existens förnekades av Nordkorea. Bölden var hårbeväxt och grotesk, och ingenting så äckligt fick förknippas med ledaren. Att ta bilder där bölden syntes var förbjudet, och vid offentliga tillställningar var Kim Il Sung omgiven av vakter för att skymma sikten. En journalist som skymtat bölden och frågade om den inte borde opereras bort fick veta att Kim Il Sung inte hade någon böld. Även om människor hade sett den låtsades man som om den inte fanns, och även om det är osannolikt att nya stjärnor tändes på himlen just i det ögonblick då Kim Jong Il föddes säger man att det var så.

Vid ett tillfälle får turisterna se "De snötäckta bergen", som enligt guiden alltid är täckta av snö. Just vid det här tillfället finns ingen snö alls på bergen, vilket någon i gruppen påpekar. Guiden svarar då att det gör det visst, det är alltid snö på de snötäckta bergen. Det har Kim Jong Il sagt, och då är det tydligen så. Jag funderar på om guiden verkligen tror på det hon säger (jag tänker att hon lika väl som någon annan borde kunna se avsaknaden av snö), eller om hon säger det för att hon är tvungen. Hur mycket av det nordkoreanska folkets dyrkan av sina diktatorer är äkta och hur mycket är spelad för att undvika de hårda straff bristande respekt skulle föra med sig?

Alla monster måste dö är väldigt bra och väldigt intressant. Någon gång skulle jag vilja göra en resa i stil med den bokens författare gjort, för att lära mig mer och förstå mer om Nordkorea. Nu ser jag fram emot att läsa Escape From Camp 14: One Man's Remarkable Odyssey From North Korea to Freedom in the West av Shin Dong-hyuk, som har flytt från en nordkoreanskt fångläger. Han är den första (vad man känner till) någonsin som gjort det. Han föddes i lägret Camp 14, och hans första minne är när han som fyraåring bevittnade en avrättning. För honom var, och för alla de uppskattningsvis hundratusentals människor som lever i nordkoreanska fångläger är, misshandel, våldtäkter och avrättningar vardag.

14 april 2012

Pottermore öppet för alla!

Nu har Pottermore öppnat för alla, så nu är det fritt fram att registrera sig!

10 april 2012

Nattens cirkus

Nattens cirkus av Erin Morgenstern är en väldigt speciell bok, och jag tyckte väldigt mycket om den. Liksom cirkusen den handlar om är den här boken en storslagen upplevelse, som jag rekommenderar alla att ta del av.

Cirkusen, som är det som binder samman alla de människor som finns i boken, heter Le Cirque des Rêves. Den har ytterst få likheter med en vanlig cirkus, vilket är en anledning till att den blir så otroligt uppskattad. Cirkusen består av mängder av pyramidformade svart- och vitrandiga tält. Inne i varje tält väntar någon sorts upplevelse, som kan handla om allt från ett virrvarr av plattformar där besökarna klättrar upp mot tältets tak för att sedan hoppa ner i ett hav av någonting mjukt och vitt (detta tält kallas Molnpalatset) till hyllor med flaskor med berättelser i (detta tält heter Godnattsagor, och hur berättelserna hamnat i flaskorna är magi och går inte, för mig, att förklara). Ett av tälten är Illusionistens. Illusionisten är den unga magikern Celia Bowen, och även om hon inte vet om det är hon anledningen till cirkusens existens. De konster hon visar sin publik är riktig magi, men hon maskerar dem som illusioner och trick.

Celias far är (de flesta skulle säga var, då det råder en viss förvirring om han lever eller inte) Hector Bowen, känd som Prospero Besvärjaren, och det avtal han gjorde med sin kollega Mr. Alexander H. är början till allt det som händer i boken. Mr A. H. och Hector tävlar då och då mot varandra, i ett grymt spel där de använder sina magistudenter som spelpjäser. Eleverna ställs emot varandra i en utmaning där de är tvungna att överträffa varandra med sina magiska förmågor. Detta spel tar på elevernas krafter, och den av två som håller sig vid liv längst har vunnit. Eleverna har ingen möjlighet att välja om de vill vara med eller inte, och när Hector och Mr. A. H. bundit dem till varandra har de ingen möjlighet att dra sig ur spelet.

I det förra spelet vann Mr. A. H.s elev, men den här gången är Hector övertygad om att hans spelare är så enastående att hon med lätthet kommer att besegra sin motståndare, vem denne än blir. Hectors spelare är hans dotter, Celia. När hon binds till spelet är hon bara ett litet barn, men Hector har redan börjat träna henne i magi. Mr. A. H. väljer sin elev bland barnen på ett barnhem. Pojken han väljer heter Marco, och han är i ungefär samma ålder som Celia. Även han tränas inför utmaningen, och inget av de två barnen vet vem deras motståndare är eller att spelet ska avslutas med den enas död.

Varje spel måste ha en skådeplats, och i det här fallet blir det cirkusen. När det bestäms finns den inte ännu, men det är spelet som är skälet till att den skapas. Endast en liten grupp människor är inblandade i den från början. En av dem är ägaren Chandresh Cristophe Lefèvre. Marco är Chandresh assistent, och det är han som ansvarar för alla anteckningar om cirkusen. Marcos anteckningar är komplicerade och svåra att förstå, och de reglerar fler saker på cirkusen än vad någon kan ana. Andra delar av cirkusen hålls samman genom Celias magi, och de är båda mycket viktiga för cirkusens fortsatta existens. De tävlar med varandra genom att skapa nya tält, tält som innehåller olika magiska ting och som hela tiden överträffar den andras förra skapelse.

Även om de bara träffas mycket sällan och bara har pratat med varandra vid ett fåtal tillfällen kommer Marco och Celia snabbt varandra mycket nära. De ser varandras magi, och genom att studera varandras tält lär de känna varandra. De blir passionerat förälskade i varandra, vilket är svårt att undvika i en situation som den de befinner sig i. De har inte ännu insett vare sig innebörden eller utgången av spelet de spelar, men de inser att de så småningom kommer att stå inför en utmaning som kommer att testa både deras magiska förmågor och deras kärlek.

Nattens cirkus finns på den långa listan för årets Orange Prize for Fiction, och det tycker jag att den är väl värd. De korta listan tillkännages den sjuttonde april, och jag hoppas att Nattens cirkus är med på den också.

Tack Norstedts för recensionsexemplaret!

7 april 2012

Glad påsk

Idag är det påskafton, och här kommer en liten påskhälsning från mig! Påskens färg är gult, och därför tänkte jag tipsa om några gula böcker:

Allt går sönder av Chinua Achebe är en fantastiskt bra roman om koloniseringen av Nigeria. Den var den första roman på engelska som skildrade mötet mellan afrikaner och européer ur afrikanernas perspektiv.

Om Nigeria handlar även Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol, som även den är riktigt, riktigt bra. Den ligger betydligt närmare oss i tid, då den utspelar sig under Biafrakriget. Titeln syftar på symbolen på Biafras flagga.

Ännu en av de gula böckerna utspelar sig i Afrika, och det Segu av Maryse Condé. Den har jag inte läst klart, men det jag har läst tyckte jag om och den är väldigt gul, så den får vara med ändå.

Last Man in Tower av Aravind Adiga har jag inte heller läst än, men eftersom The White Tiger av samma författare är så otroligt bra vågar jag tipsa om den ändå.

Purpurdraken av Carol Wilkinson är den andra boken om Ping, slavflickan som blir drakväktare, och draken Danzi. Böckerna om Ping och drakarna hon tar hand om hörde till mina absoluta favoritböcker för några år sedan.

En bok jag tyckte mycket om för ytterligare ett antal år sedan är Sanna Töringes Gula häxboken. Den handlar om Eline, som sommarlovet innan hon ska börja skolan får en märklig gul bok av en tant med en prasslig regnkappa som hon möter på en buss. Den gula boken är en häxbok, och den gör att den här sommaren blir olik alla andra somrar Eline varit med om tidigare.

Älskar att läsa gör även min namne Matilda i Roald Dahls bok Matilda. Henne har jag tyckt om och identifierat mig med länge, och att få ett tillfälle att tipsa om boken om henne är alltid trevligt.

Faraos förbannelse är en av alla Kim M. Kimselius bra och intressanta böcker om Theo och Ramona, som reser i tiden. I den här boken besöker de Egypten på 1300-talet före Kristus. Jag har inte läst om Theo och Ramona på länge, men jag har för mig att den här är en av de böckerna jag tycker bäst om.

Gul är även Harry Potter und der Stein der Weisen, alltså första Harry Potterboken på tyska. Den har jag inte riktigt lyckats läsa än, men eftersom jag lärde mig mycket av min engelska med hjälp av Harry Potter tänker jag försöka göra likadant på tyska.

En annan bok jag inte har läst är Att ringa Clara av Anna Schulze, men den är gul och handlar om en cellist, vilket räcker för att den ska få vara med här.

Mårbacka av Selma Lagerlöf har jag faktiskt inte heller läst, men eftersom Selma Lagerlöf har skrivit den utgår jag ifrån att den är värd att tipsas om. Mårbacka var Selma Lagerlöfs hem, och jag köpte mitt ex av boken där.

Jag hoppas att ni alla har en trevlig påskhelg med mycket tid åt läsning. Själv har jag inte läst några gula böcker, utan mest svarta. Jag är klar med Erin Morgensterns Nattens cirkus, som var underbar och inte liknar någonting annat jag har läst. En recension kommer om några dagar. Jag har även börjat på Kaninhjärta av Christin Ljungqvist, och hittills tycker jag om den!

Glad påsk!

4 april 2012

En rolig tävling ...

... hittade jag hos Thecuriouscaseofthebooks. Hennes blogg fyller ett år, grattis! Detta firas med en tävling, där man kan vinna ett grönt, stort paket som innehåller lite blandade bokrelaterade saker som passar vinnaren. Om man kommenterar hennes inlägg om tävlingen får man en lott, om man dessutom bloggar om tävlingen får man två och om man utöver det skriver om den på sin twitter-/facebooksida får man så mycket som tre lotter. Jag tycker att det verkar som en mycket trevlig tävling, så jag gör alltsammans!

3 april 2012

Mannen utan öde och mitt besök i Auschwitz-Birkenau

Mannen utan öde är skriven av Imre Kertész, som fick Nobelpriset 2002. Den är ingen självbiografi, men bygger på författarens upplevelser. Liksom bokens huvudperson överlevde Imre Kertész Förintelsen, och Mannen utan öde anses vara en av de bästa Förintelseskildringarna som skrivits. Den berörde mig mer än någon annan bok om Förintelsen jag läst. Jag tror att det beror på en kombination av att den är bättre än något jag läst tidigare och av att jag nyligen varit i Auschwitz och Birkenau med skolan. Det var en av de obehagligaste sakerna jag varit med varit med om, och det väckte mycket tankar. När jag nästan direkt efter att jag kommit hem från Polen läste Mannen utan öde, som till en liten del utspelar sig i Birkenau, kändes det mer för mig än vad det gjort tidigare. Jag kunde se de miljöer som beskrevs framför mig, eftersom jag sett dem på riktigt, och det var väldigt obehagligt att tänka på att de fruktansvärda saker jag läste om hände på en plats där jag nyligen varit.

Mannen utan ödes huvudperson är, liksom författaren, ungrare. Han är fjorton år gammal, lika gammal som jag är nu, när en polis tvingar honom och några andra unga judar att gå av en buss. Därefter förs de till Auschwitz, tillsammans med runt sextio personer i en liten godsvagn. Vid andra tillfällen trängdes åttio personer in i en sådan vagn. En sådan vagn står i Birkenau, jag har sett den. Vi var runt just åttio nior med på resan, vilket gjorde det lättare att förstå hur ohyggligt trångt det måste ha varit. Det skulle ha varit som om vi allesammans hade varit tvungna att sitta i vagnen, och plötsligt kändes det väldigt dumt att vi hade klagat på att det var trångt på tåget vi åkte från Swinoujscie till Krakow.

Framme i Birkenau ställs alla de människor som kommit i långa led, och en läkare väljer ut vilka som är arbetsdugliga och vilka som inte är det, alltså vilka som får leva i alla fall ett tag till och vilka som ska skickas direkt till sin död i gaskamrarna (detta vet huvudpersonen och de andra naturligtvis inte ännu). Allting går till precis så som vår guide berättade för oss att det alltid gick till, och vägen som beskrivs från banvallen och selekteringen till huset där fångarna badade, blev rakade och fick sina fångkläder känner jag igen. Jag har nyligen varit där, och även om jag inte gått exakt den väg som beskrivs i boken vet jag vilka vägar som menas eftersom jag precis har sett dem.

När jag var i Auschwitz och Birkenau var det ganska fint väder. Solen sken och det var varmt. Tidigare när jag har läst böcker som utspelar sig i koncentrationsläger har jag alltid, även om jag aldrig reflekterat över det förut, tänkt mig att det varit kallt och grått, men för mig utspelar sig stora delar av Mannen utan öde i solsken. Jag har aldrig riktigt kunnat föreställa mig att så hemska saker händer under en blå himmel, upplyst av sol, antagligen eftersom solsken för mig (liksom för de flesta andra) är förknippat med något positivt. Att jag nu tänkte mig ljus och värme, så som det var när jag såg Auschwitz och Birkenau, gjorde att jag ofta påmindes om att den hemska plats jag läste om faktiskt var samma plats som jag besökt.

Jag använder hela tiden ord som ”fruktansvärt” och ”hemskt” när jag skriver om den här boken, men egentligen är varken de eller några andra ord jag vet tillräckliga för att beskriva det Förintelsens offer utsattes för. Samtidigt är en sak som utmärker Mannen utan öde just att huvudpersonen inte beskriver det som händer honom som fruktansvärt. Det här är en ohyggligt osentimental bok, och huvudpersonen berättar bara precis vad som händer. Jag tror att det är en viktig förklaring till varför jag blir så väldigt berörd, även om jag inte riktigt kan säga hur det blir så.

I förordet skriver Georg och Eva Klein att ”Den vanliga frågan – ’Hur kunde detta hända?’ – uteblir. Man säger efter, läpparna rör sig i takt med romanjagets: Javisst, det blev så. Det var att vänta. Det kunde inte varit annorlunda”. Huvudpersonen frågar inte varför någonting blir som det blir, han bara konstaterar att det händer. Han anklagar inte heller någon, liksom Georg och Eva Klein skriver presenterar han det som att inga alternativ finns. Kanske är detta en förutsättning för att överleva, kanske hade det varit helt omöjligt att uthärda om han tänkt på hur det annars hade kunnat vara, om han inte bara förlikat sig med händelsernas gång. Troligt är också att när han, försvagad av de omänskliga förhållanden han tvingades leva under, inte förmådde fundera över något annat än huruvida han skulle orka ta nästa steg inte hade kraft att reflektera över det som hände och fundera på hur det var möjligt eller vems skulden för det var.

Vårt besök i Auschwitz avslutades med att vår guide berättade för oss om familjen Höss, som bestod av lägerkommendanten Rudolf Höss, hans fru och deras fem barn. De bodde i anslutning till koncentrationslägret, och fru Höss sade efter kriget att hon och familjen var mycket lycklig under de tre år de bodde där. ”Hon måste ju ha varit helt sjuk i huvudet om hon kunde vara lycklig när allt detta hände alldeles intill”, tyckte många av mina klasskompisar. Jag håller delvis med, jag tycker också att det är väldigt konstigt. Samtidigt tror jag att det är väldigt farligt att avfärda fru Höss, och alla andra som antingen genom direkt deltagande eller bara genom att låta bli att protestera gjorde Förintelsen möjlig, som sjuka i huvudet. Det är så lätt att tänka att jag hade varit annorlunda, det är så lätt att säga att de människor som bidragit till något som Förintelsen måste ha varit galna, psykiskt störda eller helt enkelt onda människor rakt igenom. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi inte tänker så, utan att vi accepterar att det till stor del handlade om vanliga människor som du och jag. Vi måste vara medvetna om vad människor i vissa situationer kan drivas att göra, så att vi kan göra vårt allra yttersta för att ingenting som Förintelsen någonsin ska kunna hända igen.