30 augusti 2012

Motvilligt är jag tillbaka på facebook

För ett tag sedan tog jag bort mitt facebookkonto, av integritetsskäl. Jag ville inte att hela mitt liv skulle finnas på facebook, jag var trött på att spotify ständigt uppmanande mig att publicera vilken musik jag lyssnade på på facebook, jag tycker att det är obehagligt att allting numera hela tiden måste finnas på facebook. Därför raderade jag mitt facebook-konto, vilket kändes jättebra.

Jag fick många frågor om varför jag tagit bort facebook, och många tyckte att det var konstigt. Jag har kompisar som funderat på om jag tagit bort det för att jag skulle börja på gymnasiet, och ville ha en nystart. Så var det absolut inte. Jag gillar inte facebook och vill egentligen inte ha facebook överhuvudtaget.

Att helt slippa facebook är dock svårare än jag trodde. Vår klass ska ha en facebookgrupp, där vi kommer att få information om skolrelaterade saker, som inställda lektioner. Det är alltså inte en grupp bara för oss elever, vilket jag hade kunnat leva utan, det är en grupp som lärarna kommer att hålla i och som vi behöver vara med i för att få nödvändig information om vår skolgång. Det vill jag såklart inte missa, och därför har jag skaffat facebook igen. Först blev jag lite irriterad på mina lärare, som gjort så att vi alla är tvungna att ha facebook om vi inte vill missa information. Samtidigt kan jag förstå dem. De frågade hur många i klassen som hade facebook, och det visade sig vara alla utom jag. På frågan om huruvida vi kollade vår e-post regelbundet svarade knappt hälften ja. ”Lappar brukar ni ju tappa bort”, sade lärarna, ”och om vi skickar mail ser ni inte. Men facebook, det håller så gott som alla koll på.” Jag förstår att man som lärare väljer att använda facebook i det läget. Det skulle förmodligen jag också göra.

En av lärarna föreslog att jag skulle skaffa ett facebookkonto enbart för detta, men eftersom det skulle resultera i att jag blev facebookvän med mina nya klasskompisar men inte med några andra skulle det verka som om jag faktiskt hade tagit bort facebook för att kunna börja om på nytt. Det ville jag inte, och därför har jag nu facebook igen, om än motvilligt.

Matildas läshörna finns dock fortfarande inte på facebook, eftersom det är en blogg och därför inte har någon skola att få information från.

22 augusti 2012

Utmaning

Jag har blivit utmanad av TinaO! Tack tack, vad roligt! Utmaningen går ut på att skriva ner åtta fakta om sig själv, och sedan utmana fyra andra bloggare att göra samma sak. Här kommer åtta fakta om mig:

1. Jag började gymnasiet idag, på Historieprogrammet på Katedralskolan i Lund. Den första skoldagen var jättehärlig, både klassen och lärarna verkar jättebra och trevliga!

2. Jag har likadana converse som Luna har i den femte Harry Potter-filmen. Detta upptäckte jag dock inte förrän jag hade haft skorna ett tag.

3. Jag dricker väldigt mycket te. Mitt favoritte är lapsang, och finns inte lapsang dricker jag gärna grönt te.

4. Jag är feminist, och tycker att alla borde vara feminister. Att kvinnor ska ha samma rättigheter som män är självklart, och tyvärr är det inte så idag.

5. Jag spelar cello, och har gjort det i fem år. Musiken är väldigt viktig för mig, och jag trivs otroligt bra på stråkläger. Där finns massor av andra cellister och violinister, och ljudet av människor som övar på sina stråkinstrument hörs överallt.

6. Jag äter nästan aldrig köpt bröd. Hemma hos mig är det min pappa som bakar allt bröd, och när jag var liten tog jag för givet att det var så hos alla. Varför det fanns bröd att köpa i mataffärerna kunde jag inte begripa.

7. Jag är vegetarian, och tycker att det är jättetrevligt att det på min nya skola finns ett vegetariskt alternativ varje dag. Jag behöver inte längre gå in och hämta mat i köket, och det är lättare för de som inte är vegetarianer att ändå låta bli att äta kött då och då. Det är bra för både djuren och miljön, så jag tycker att det är jättebra!

8. När jag var liten brukade jag be aftonbön på kvällarna, eftersom de gör det i Madicken. Jag tyckte att det var väldigt konstigt att vi inte bad bordsbön (det gör de ju också i Astrid Lindgrens böcker!). Idag är jag inte alls troende. Dessutom var jag ledsen för att jag inte hade några pipper i håret!

Och här kommer fyra bloggare jag utmanar:

En bok om dagen

Min nya klasskompis Märta

Lyran

Iktoro

21 augusti 2012

Sagolika böcker från Sagolikt

Sagolikt är ett mycket, mycket trevligt bokförlag som ger ut genusmedvetna barnböcker. Jag har fått fem böcker som recensionsex, Kalle med klänning, Vem ska älska Ella?, Jösta och Johan, Måste ha monster och Känn med hen.

Känn med hen är en fin bok för mycket små barn, som handlar om hur bra och viktigt det är med känslor. Familjen h består av fem figurer, som alla står för varsin känsla. Alla känslor är viktiga och bra att ha, står det, och det är ju precis så det är. När man är ledsen är det bra att gråta, och när man är glad ska man skratta. Att stänga in ilska är inte bra, och det är faktiskt inget fel med att vara rädd.

Måste ha monster är en fantastiskt konstig och galen bok om Moni, som inte vill äta. Det spelar ingen roll hur mycket hennes mammor försöker väcka hennes aptit, hon vill inte ha. Tills plötsligt en dag, då hennes kusin Katrin är och hälsar på, och klagar över att det finns monster under sängen. "Nejdå", säger Moni, övertygad om att monster bara finns i fantasin. Sedan tittar hon efter under sängen, och upptäcker att där faktiskt sitter ett monster. Och då händer något. Moni blir hungrig. Äntligen har hon hittat någonting hon vill äta ...

Jösta och Johan är två giraffer, som plötsligt känner att de längtar efter ett barn. Eftersom de båda är hangiraffer är det lite knepigt att skaffa barn, så de ger sig ut och letar efter övergivna barn som behöver en familj. Det blir dock svårare än de väntat sig, men till slut hittar de Junior, och bildar den sötaste familj jag läst om på länge. Det här är en otroligt fin och gullig liten bok, som jag verkligen rekommenderar till alla små barn!

Vem kan älska Ella? är också fin, men väldigt sorglig. Elvira är dryga nittio och hemlös, och känner sig gammal, trött och ensam. En dag hittar hon ett övergivet litet barn i en korg, tillsammans med en skylt med texten "Vem kan älska Ella?". Elvira bestämmer sig för att hon ska älska Ella, och tar sig an det lilla barnet. De lever tillsammans i några år, och även om de har det svårt och inte har någonstans att bo trivs de otroligt bra med varandra. Men när Ella är runt sex år gammal, och Elvira närmar sig hundra dör den gamla kvinnan, och Ella måste plocka fram sin gamla skylt och ge sig ut och leta efter en ny familj som kan älska henne.

Min favorit av böckerna är Kalle med klänning. Kalle är och hälsar på sina kusiner på sommarlovet, och blir avundsjuk på deras svala sommarklänningar. Själv går han runt och svettas i shorts. Han får låna en av kusinernas klänningar, en fantastiskt fin rosa klänning med självlysande silverprickar på. Kalle älskar klänningen, och vill inte ha på sig något annat. Han tänker aldrig, aldrig någonsin ta av sig den. När han ska börja skolan, sexårs, efter lovet tycker hans föräldrar att han ska ta av sig klänningen och sätta på sig vanliga kläder i stället. Kalle vägrar. Klänningen är det bästa klädesplagget han har, och den tänker han ha på sig i skolan. Sedan visar det sig att de andra killarna i skolan tycker att det är ganska konstigt, och fel, att Kalle har klänning, klänning är ju en tjejgrej. Killarna i klassen har dock oändligt mycket lättare att acceptera att Kalle har klänning än vad deras föräldrar har. När det visar sig att Kalle över sommaren blivit jättebra på att spela fotboll och säger att det är tack vare klänningen, eftersom den gör att han lyckas med allt han vill, vill de andra killarna också ha klänning. Det tycker däremot inte deras föräldrar är en bra idé. Killar ska inte ha klänning, säger de, och kallar till extra föräldramöte där de säger åt Kalles föräldrar att Kalle måste sluta ha klänning, att han måste bli normal och ha på sig normala kläder.

Vad är det som är så otroligt provocerande med att killar vill klä sig i klänning? Det strider mot hur vi är vana vid att det är, men det borde egentligen inte vara ett problem. Jag tror att en anledning att människor störs så väldigt mycket av det, förutom att det ifrågasätter det vi vant oss vid att se som "normalt", är att det kvinnliga hela tiden värderas lägre än det manliga. Småflickor som är lite "pojkaktiga", alltså klättrar i träd, spelar fotboll och går runt i smutsiga jeans, ses som lite häftiga, medan pojkar i samma ålder som är "flickaktiga", alltså gärna leker med till exempel dockor, gråter när de slår sig eller vill ha klänning på sig, ses som mesiga och töntiga. En av de saker killar i min ålder oftast kallar varandra när de vill vara riktigt elaka är "tjejig". Om man är man, eller kille, är något av det värsta man kan vara kvinnlig eller tjejig. Det pratas mycket mer om att tjejer måste bli bättre på att ta plats i klassrummet, och att kvinnor måste bli bättre på att ta plats i arbetslivet, än att killar och män måste ta mindre plats (även om det bästa för arbetsron i ett klassrum vore att alla gjorde som mest tjejer gör idag, och räckte upp handen i stället för att skrika rakt ut). Småkillar som vill ha klänning, som Kalle och senare även hans vänner, ställer inte upp på det. Genom att, hör och häpna, helt frivilligt klä på sig tjejkläder säger de att de inte tycker att det är sämre att vara tjej. De går inte med på att klänning är sämre än byxor, de går inte med på att flicka är sämre än pojke.


En sak jag tycker så mycket om med de här böckerna är hur de bryter normer utan att göra en stor grej av det. Ja, Moni har två mammor och familjen Ella hittar består av två män, men det beskrivs inte som någonting som är så himla konstigt. Jag har läst böckerna högt för några barn i olika åldrar, och inget av dem har reagerat på något av detta. De ser bra historier och fantastiska bilder, och att inte alla barn i de har en mamma och en pappa är ingenting barnen tycker är konstigt. De här böckerna rekommenderar jag verkligen till alla små barn, och jag tycker att det är himla synd att Sagolikt inte fanns när jag var i den åldern.

19 augusti 2012

Oryx och Crake

Oryx och Crake är en riktigt bra bok. Den är skriven av Margaret Atwood, som bland annat även skrivit den fantastiska Tjänarinnans berättelse. Precis som Tjänarinnans berättelse utspelar sig Oryx och Crake i framtiden, exakt när vet vi inte. Bokens huvudperson, som kallas Snöman, är, verkar det som, den sista människan kvar i en värld som ödelagts av någon sorts katastrof. Alla andra människor har dött till följd av en mystisk sjukdom. Det är ont om mat, och Snöman vet att han så småningom kommer att svälta ihjäl. Världen befolkas av Crakes barn, en sorts supermänniskor som utvecklats av Crake, som en gång i tiden var Snömans bäste vän. På den tiden var Snöman inte Snöman, utan Jimmy.

Samhället Jimmy lever i är uppdelat i reservat, som HelthWyzer och OrganFarmenAB, och så kallade plebsområden. I reservaten bor forskareliten, som Jimmys pappa hör till, och i plebsområdena människorna som ska konsumera sakerna som uppfinns i reservaten. Botemedel finns nu för alla de sjukdomar som tidigare dödade människor, vilket gör att det egentligen inte behövs några forskare som arbetar med att skapa nya läkemedel. För att säkra sitt existensberättigande utvecklar företagen numera hela tiden nya virus och bakterier (detta är naturligtvis superhemligt) som de stoppar in i de piller människorna i plebsområdena köper. Det gör att nya sjukdomar sprids, och att nya mediciner måste utvecklas, vilket i sin tur leder till att människorna i reservaten kan fortsätta tjäna pengar. I plebsområdena bor alla de människor som inte har pengar, utbildning eller makt, och så länge de fortsätter att konsumera bryr sig människorna i reservaten inte särskilt mycket om dem. Alla de sjukdomar som finns i plebsområdena gör att människor från reservaten undviker att resa dit, och de är också anledningen till att forskarna och deras familjer bor så avskärmade från resten av världen.

I Oryx och Crake har de naturvetenskapliga kunskaperna utvecklats otroligt mycket, medan humanioran verkar ha glömts bort helt. DNA byggs ihop och nya djurarter skapas, nya mediciner och nya sjukdomar hittas på. Visst måste vi utveckla naturvetenskapen, för att till exempel kunna bota farliga sjukdomar, men det är otroligt viktigt att fundera över vad det är rätt att använda sina kunskaper till. Vi behöver litteratur, vi behöver ett historiemedvetande. Annars är det så lätt att människor slutar fundera över vad som är rätt och fel. I det samhälle som skildras i Oryx och Crake anses de som har moraliska invändningar mot saker vara onödigt känsliga och lite tramsiga. Vi behöver människor som kan säga "stopp, det här är inte rätt" när naturvetenskapliga kunskaper används för saker som, helt enkelt, inte är rätt. Jag tycker att det otäckt att det känns som om humanioran redan värderas mycket lägre än naturvetenskapen. I våras gick jag ut nian med toppbetyg, och människor i min omgivning tycker att det är konstigt att jag inte ska gå natur. Är man smart är det natur som gäller, tycker många, och att använda sin hjärnkapacitet åt historia eller att lära sig nya språk (såvida det inte är språk man kan ha nytta av i näringslivet, förstås) verkar av många anses vara lite slöseri med intelligens.

Det var sjutton år mellan det att Tjänarinnans berättelse och Oryx och Crake kom ut, men det var väldigt intressant att läsa de direkt efter varandra. Trots att de skiljer sig väldigt mycket från varandra finns det vissa detaljer som är snarlika. Crake och Anföraren, som finns i Tjänarinnans berättelse, är båda tydliga med att gruppen alltid kommer före individen. Vid ett tillfälle frågar Anföraren Offred vad hon tycker om det samhälle han varit med och skapat. "Man kan inte laga en omelett utan att knäcka ägg", säger han, och berättar att de försökte förändra det till det bättre. "Bättre betyder aldrig bättre för alla. Det betyder alltid värre, för somliga", säger han. Vid ett tillfälle berättar Crake för Jimmy att människors förmåga att hoppas gör att vi är dödsdömda som art. "Vi är dödsdömda utan hopp också", säger Jimmy, på vilket Crake svarar "Bara som individer". Crake och Anföraren har dessutom samma åsikter om kärlek. De är båda med och skapar världar där kärlek inte finns alternativt inte tillåts ta någon plats, och anser båda att det de gjort är en förbättring gentemot hur det var förut, eftersom kärlekens inblandning bara gjorde saker så komplicerade för människorna. De påpekar båda att kärlek bara har spelat roll under en relativt kort del av mänsklighetens historia, och att det de gör bara är att återställa saker till den gamla ordningen.

Oryx och Crake är en fantastiskt bra bok. När jag hade läst ut den hade jag svårt att komma in i några andra böcker, eftersom det enda jag egentligen ville läsa var mer Oryx och Crake. Därför blev jag mycket lycklig när jag plockade ner Year of the Flood ur hyllan med tanken "det kanske är lite likt i alla fall" och upptäckte att den utspelar sig i samma värld som Oryx och Crake, och alltså är så nära "mer Oryx och Crake" man kan komma!

4 augusti 2012

Tjänarinnans berättelse

Tjänarinnans berättelse är skriven av Margaret Atwood. Den är en fruktansvärt otäck bok, som utspelar sig i ett framtida USA. En fanatisk religiös grupp har tagit makten, och Bibelns ord har blivit lag. Alla som bekänner sig till någon annan religion än statens blir avrättade om de inte antingen byter religion eller flyr. Regimens spioner, kallade Ögon (vilket syftar på att Herrens Ögon ser allt) finns överallt.

Så gott som alla som bryter mot lagen blir hängda. Deras kroppar hängs upp på Muren, för att avskräcka människor från att begå brott. Kropparna på Muren kan vara till exempel läkare som utfört aborter (ett brott som rubriceras som barnamord), kättare eller homosexuella. Homosexualitet kallas för "svek mot könet". Allt sexuellt umgänge utom det som endast tjänar till att avla fram barn är förbjudet. Någonting har gjort att nästan alla kvinnor blivit sterila. För att inte födelsetalen ska bli för låga tvingas fertila kvinnor att bli Tjänarinnor, vilket innebär att de lever i olika hushåll där de ibland, under mycket strikta former, har sex med mannen för att bli gravida. Om de får barn måste de lämna i från sig det, till hushållet, och flytta vidare till ett annat hushåll för att föda ett barn även där. En Tjänarinna som inte föder några barn blir straffad. Det går inte att välja att inte vara Tjänarinna, och att försöka rymma är straffbart.

Det är ett samhälle där kvinnor överhuvudtaget inte har några rättigheter. Alla gamla kvinnor har försvunnit, och det ryktas om att de tvingas arbeta i något som kallas Kolonierna. Exakt vad som händer i Kolonierna vet ingen, men det är en mycket fruktad plats där dödligheten är stor. Inga kvinnor får ha någon egendom, och endast män får arbeta. Kvinnorna är antingen Hustrur, Martor, Tjänarinnor eller Tanter. Hustrurna är gifta (och märk väl, de betecknas som hustrur, de existerar i princip endast i förhållande till män), och håller sig hemma. Martorna arbetar i olika hem som kokerskor, städerskor och liknande. Tjänarinnornas uppgift är att föda barn, och Tanterna är de som lär upp Tjänarinnorna. Någonstans i Bibeln står det att kvinnan ska vara underordnad mannen, och därför är det detta som gäller.

Bokens berättare, som är en Tjänarinna, kallas för Offred, men detta är inte hennes riktiga namn. Hennes riktiga namn får vi aldrig veta. Namnet Offred syftar på  att hon hör till en man som heter Fred, liksom Ofglen hör till Glen och Ofwarren till Warren. Tjänarinnorna ses nämligen inte som människor, deras enda uppgift är att föda barn åt samhället. De hör till den man de ska förse med ett barn, och anses inte ha något annat existensberättigande överhuvudtaget. Som tillgångar, som samhällets egendom, är de få fertila kvinnorna oerhört värdefulla. Som människor, har de däremot inget värde alls.

Tjänarinnans berättelse är en fantastiskt bra bok. Hittills har jag bara läst den och Penelopiaden av Margaret Atwood, men jag vill definitivt läsa mer!

1 augusti 2012

Matildas läshörna finns inte på facebook längre

Det beror på att jag har tagit bort mitt facebookkonto. Det är något jag har funderat på att göra ett tag, men det som slutgiltigt avgjorde det var att jag läste 1984. Den skildrar en värld där människor ständigt är övervakade, där ingen har något privatliv överhuvudtaget. Där beskrivs det som en skrämmande framtid, och idag ger många människor helt frivilligt upp en stor del av sitt privatliv via facebook. Det ville jag inte vara med och göra.

Numera måste man ha ett facebookkonto för att få skaffa Spotify. När Spotify började samarbeta med facebook ville mitt Spotify hela tiden ansluta sig till mitt facebook. Gång på gång fyllde jag i att jag inte ville det, men det hjälpte inte. Det fortsatte tjata om det, och till slut anslöt jag det för att jag hade en spellista jag och några vänner gjort tillsammans som de också ville kunna redigera och lyssna på. Direkt dök det upp en länk till min spotifyprofil i min facebooklogg, där alla mina vänner uppmanades att gå och titta på mina spellistor. Jag, som inte tyckte att precis vilken musik jag lyssnade på angick alla mina facebookvänner, ändrade mina inställningar så att alla spellistor utom just vår gemensamma var privata. Ett tag senare kände jag att jag inte längre har något behov av att ha facebook och Spotify ihopkopplat, och försökte ta bort kopplingen. Då upptäckte jag att det inte gick. En smula irriterad fortsatte jag att göra alla spellistor privata. Så småningom började facebook publicera alla spår man lyssnade på på Spotify, vilket irriterade mig. Jag tyckte inte, tycker inte, att det angår alla vilken musik jag lyssnar på. Inte därför att det är hemligt, utan för att det är en principsak. Jag vill inte att alla saker jag gör ska publiceras, för det har helt enkelt inte med alla jag känner att göra.

I rutan där man ska skriva för att göra en facebookstatus står det alltid "Vad tänker du på?". Varför uppmanas människor berätta för alla sina facebookvänner (som i de flesta fall är ett antal hundra) vad de tänker på? Vad jag tänker på angår inte heller någon annan. Att "checka in" på platser man är på blir allt vanligare. Alla ens vänner ska alltid kunna se var man befinner sig, och man uppmanas att med hjälp av sin mobil hela tiden uppdatera sin facebookstatus eller ladda upp bilder, så att folk alltid vet vad man gör också. Vid alla statusar och bilder står det var personen i fråga befann sig när hon eller han laddade upp statusen/bilden. Man behöver alltså inte ens medvetet berätta var man är för att det ska visas. Att ständigt uppdatera sin facebook och berätta vad man gör, var man är och vilka man umgås anses normalt. Man behöver inte ens hota människor för att få reda på information om deras privatliv, det är bara att titta på facebook, allt finns där.

Vilka sidor jag gillar på facebook påverkar vilka annonser som visas för mig, information om vad gör på facebook (och, har jag misstänkt ibland, även vilka andra webbsidor jag är inne på samtidigt som jag är inne på facebook) förs vidare till företagen som gör reklam för mig när jag är inne på facebook. Detta beskrivs som något som görs för min skull, "för att jag ska få reklam anpassad till mina intressen". Jag vill inte ha reklam anpassad till mina intressen, mina intressen angår inte företagen som annonserar på facebook.

För ett tag sedan pratade jag lite gamla minnen med en kompis. "Minns du när jag blev arg på dig för att du lade upp en bild på mig på din blogg utan att fråga?", sade jag. "Det var tider det, vilken integritet jag hade. Nu finns till och med Bokmatilda på facebook." Det var då jag började fundera. Jag ville ta tillbaka min integritet, jag ville inte finnas på facebook. Vad jag gör, var jag är, vad jag tänker på, vem jag umgås med, vilken musik jag lyssnar på och vilka konserter jag ska gå på angår inte alla. Tanken på att mitt sociala liv skulle bli lidande hindrade mig från att ta bort mitt konto, men efter att ha läst 1984 bestämde jag mig för att strunta i det. Det finns massor av andra sätt att hålla kontakt med människor. Jag vill inte ha facebook. Jag vill inte berätta vad jag tänker på.