21 februari 2013

Skrivtävling

Varje år hålls litteraturfestivalen Litteralund i Lund, och varje år arrangeras i samband med detta en skrivtävling för ungdomar mellan femton och arton år. I år är temat skräck, och man kan skriva till exempel en novell, en dikt eller en teaterpjäs. Bidraget får vara max 8000 tecken, vilket motsvarar ungefär två A4-sidor, långt. Bidraget måste skickas in senast åttonde mars, och prisutdelningen äger rum nittonde april. Vinnaren får en läsplatta samt möjlighet att ge ut en egen bok, och de tre bästa bidragen kommer att dramatiseras i samband med prisutdelningen.

Själv tänkte jag vara med, var det du också!

20 februari 2013

Bloggen har fyllt fem!

Nyss insåg jag att min blogg för några dagar sedan, närmare bestämt den sextonde februari, fyllde fem år! Det ska naturligtvis firas, om än lite i efterskott. Att det är hela fem år sedan jag skrev mitt första inlägg känns ganska stort. Då var jag nio år gammal, nu fyller jag snart femton. Mitt första inlägg känns både avlägset och ganska nära på samma gång.

Jag återkommer när jag har listat ut hur det ska firas.

En författare jag vill lyssna på och en bok jag inte vågar skriva om

Nu skulle jag egentligen vilja skriva om Utrensning av Sofi Oksanen, men det är en så otroligt fantastisk bok att jag inte riktigt vågar. Det känns nämligen som om riktigt bra böcker förtjänar riktigt bra blogginlägg, och jag tror inte att jag skulle klara av att skriva en text som gjorde den här briljanta boken rättvisa. Kanske försöker jag någon annan dag, när jag känner mig modigare.

Ganska snart kommer Sofi Oksanens nästa bok, och den vill jag absolut läsa! Dessutom kommer hon till Internationell författarscen i Malmö den tjugotredje april. Då ska jag dit.

19 februari 2013

Ja, jag tycker att vissa böcker är bättre än andra

Diskussionen om huruvida det finns bättre och sämre litteratur rasar. Ja, menar vissa, en del böcker kan man objektivt säga är dåliga, medan andra tycker att nej, det är en fråga om personligt tycke och smak. Det är inte första gången ämnet är uppe i bokbloggosfären, och den här gången började det med det här inlägget hos Bokhora. Några andra som skrivit om det är enligt O och En bok om dagen.

Jag håller med om att en del böcker helt enkelt är bra, medan andra är dåliga. Saker som kan göra böcker dåliga är ett dåligt språk (men hur definierar man ett dåligt språk? Jag vet inte riktigt, men det brukar kännas), platta karaktärer som saknar trovärdighet eller kanske en alltför förutsägbar handling. En bok med ett budskap som förespråkar föråldrade könsroller eller rasism är sämre än en som förordar alla människors lika värde och rätten att vara den man är. Allra bäst är förstås en bok som uppfyller alla kriterier, en bok med en intressant handling, djupa och trovärdiga karaktärer, ett bra språk och ett vettigt budskap.

Att en del böcker är bra och andra dåliga betyder inte att det är fel att uppskatta dåliga böcker. Sämre böcker kan absolut vara underhållande, det kan jag också tycka. Man är inte en sämre människa för att man föredrar deckare framför nobelpristagare, men att Selma Lagerlöf skrev bättre än Camilla Läckberg gör kan man inte förneka.

Att bestämma vilka böcker som är bra och vilka som inte är det är inte alltid lätt. För mig känns det ofta självklart, men det betyder verkligen inte att alla tycker samma sak. Johanna Lindbäck på Bokhora, som skrev det ursprungliga inlägget, menar liksom jag att en del böcker objektivt kan sägas vara dåliga och andra bra, men jag delar inte hennes uppfattning om vilka böcker det är. Hon tar upp Boktjuven av Markus Zusak som ett exempel på en bok som inte är bra, medan jag menar att den visst är bra.

Lyrans tematrio handlar om just dåliga böcker, så här kommer tre böcker som är dåliga - enligt mig!

1. Liksom Lyran själv har jag med Twilight i min lista av dåliga böcker. Jag har visserligen bara läst den första delen, men det räckte. Den var illa skriven, full av klichéer och adjektiv. Karaktärerna var onyanserade, och könsrollerna stereotypa.

2. En annan populär bok jag inte alls tyckte om är Dan Browns Da Vinci-koden. Jag läste inte klart den, och tyckte helt enkelt att den var tråkig. Jag förstår inte alls dess storhet. Språket var ingenting jag fastnade för, och skildringen av hur huvudpersonerna sprang runt på Louvren och då och då förstörde tavlor tyckte jag var ganska motbjudande.

3. Saknad Jennie tre år av Carolyn B. Cooney innehöll liksom Twilight en massa väldigt föråldrade och stereotypa könsroller. Jag håller med Lyran, ett uselt genusperspektiv är ett effektivt sätt att göra en bok dålig!

1 februari 2013

Ett arabiskt vemod

Ett arabiskt vemod är en självbiografisk roman av Abdellah Taïa, som är Marockos förste öppet homosexuelle författare. Det här är den första av hans böcker som översatts till svenska, och jag vill jättegärna läsa mer av honom!

Bokens huvudperson heter liksom författaren Abdellah, och växer upp i den marockanska staden Salé på åttiotalet. Tillsammans med den två år äldre kompisen med samma namn utforskar han sin sexualitet, de är på väg att bli vuxna. Samtidigt är han kvar i barndomen, och vandrar omkring barfota medan resten av staden sover middag. Han letar efter någonting, ett äventyr, eller kanske ett mirakel. Många kvarter från sitt hem möter han en grupp äldre killar, som kallar honom Leïla. De säger att han är snygg, men på ett hånfullt och hotfullt sätt. De får honom att följa med upp på en av killarnas vind, och lämnar honom där för att vänta på dem. Abdellah blir lite rädd, men samtidigt är det på något sätt spännande. Han känner sig attraherad av en av killarna, som han tänker på som Chouaïb (men som senare visar sig heta Ali), och tänker sig att det ska bli som det han och Abdellah brukar göra, fast mer på riktigt. Mer som vuxna. Ingenting blir som han tänkt sig, Chouaïb som inte är Chouaïb är plötsligt grym och hårdhänt, liksom sina kompisar, och Abdellah vill inte alls längre. Det är bara tack vare att Alis mamma ropar på sin son från våningen under Abdellah lyckas fly undan att bli gruppvåldtagen, men han kan inte fly från den mentala påverkan våldtäktsförsöket haft på honom. Även efteråt har han känslor för Ali, som han aldrig kom att prata med igen. Killarna kallade honom flera gånger för Leïla, de låtsades att han var en flicka, han blev stämplad som den feminine pojken. De låtsades att han var  någon han inte var, och han känner att en del av hans jag tagits ifrån honom. Han känner att han måste hitta sig själv, men det kommer att ta lång tid. Sökandet efter sig själv, och sökandet efter konsten, för honom till Kairo, där han mager och sjuk går vilse på gatorna, och till Paris, där han letar efter kärleken bara för att gång på gång bli besviken.

Bokens titel passar mycket bra, vemod är ett bra ord för att beskriva Abdellahs sinnestillstånd. Han är väldigt vilsen, och känner sig inte hemma någonstans. Han är inte fransman, och känner sig inte helt välkommen i Paris. När han återvänder till Marocko och träffar andra araber känner han att han inte är tillräckligt arabisk, ibland känner han sig utanför när han träffar "riktiga" afrikaner. Han letar efter sig själv, men verkar inte bli mindre vilsen. Ett arabiskt vemod är en bok som berör mig mycket starkt, och jag tycker otroligt synd om Abdellah. En sak jag tror bidrar till att göra boken så stark är det fantastiska språket. Det är väldigt intensivt, och passar bra ihop med handlingens höga tempo.

Jag tycker väldigt mycket Ett arabiskt vemod. Den 21 februari kommer Abdellah Taïa till Internationell författarscen i Malmö, och då ser jag mycket fram emot att gå och lyssna på honom!

Tack för recensionsexemplaret, Elisabeth Grate!