27 juni 2013

Processen

Processen av Franz Kafka gavs ut 1925, året efter att författaren hade dött. Processen är ett av de manusskript han lämnade efter sig, men som han inte var helt klar med. Detta innebär att Processen antagligen hade sett lite annorlunda ut om Kafka hade levt lite längre, men det hindrar den inte från att vara en fantastisk bok!

En morgon när Joseph K. vaknar är två okända män i hans lägenhet. Det visar sig att de kommit för att häkta honom, men varför får han inte veta. Det hela är mycket märkligt,och till en början verkar det som om denna häktning egentligen inte kommer att påverka hans liv nämnvärt. Han får bo kvar i sin lägenhet, och behålla sitt jobb på banken. Det enda som är annorlunda är att det nu någonstans finns en massa människor som sysselsätter sig med en process mot honom.

Så småningom blir han kallad till ett slags förhör, en rannsakan. Även detta är givetvis mycket underligt, eftersom K. inte får veta vad det är han är anklagad för. Hans process verkar tas om hand av en mängd olika tjänstemän, och så småningom visar det sig att inte heller de har full insyn i rättegången. Systemet är oerhört rättsosäkert, och vem som egentligen styr det är det ingen som riktigt verkar veta. En äldre släkting till K. tycker inte att han tar processen på tillräckligt stort allvar, och anlitar därför en advokat åt honom. Eftersom inte heller advokaten har tillgång till information om vad det är K. är anklagad för är det mycket osannolikt att inlagorna han skriver egentligen har någon effekt, och det verkar som om hans främsta förtjänst är att han har kontakter bland domarna och tjänstemännen. All den hjälp K. senare får visar hur korrupt systemet är. Att försöka försvara sig mot anklagelsen tjänar ingenting till, det bästa han kan göra är att försöka skaffa sig kontakter.

I huset där rannsakningen var bor en familj, där mannen arbetar som vaktmästare i några av rättsväsendets lokaler. Han visar en dag dessa lokaler för K., som blir yr och illamående av atmosfären därinne. Det är tydligen vanligt att ett besök där har den effekten på människor - rättsväsendet och dess lokaler är ganska lika varandra. På bänkar i korridorerna sitter människor och väntar, andra anklagade som kommit dit för att försöka påverka utgången av sina processer. K. föraktar dem, som böjer sig för ett så absurt och löjeväckande system, och tänker att de alla måste vara skyldiga till sina anklagelser. Om de, liksom han själv, varit oskyldiga hade de inte känt samma behov av att påverka rättegångarna.

Ju längre tid som går, desto mer absorberad av sin egen process blir K. själv. Han beslutar sig för att ge sin advokat sparken, eftersom han inte känner att dennes inblandning gör någon skillnad, och skriva sin inlaga själv. När han mot bokens slut återigen besöker rättsväsendets lokaler är han betydligt mer lik människorna som satt på bänkarna och väntade än den man han själv var innan han blev anklagad. K. går från att vara övertygad om att alltsammans är ett misstag, och att förakta såväl systemet som de som tar det på allvar, till att till slut uppslukas helt av sin process. Det är väldigt intressant att följa, och en av de saker som gör att jag tycker så mycket om Processen.

26 juni 2013

The Great Gatsby

Jag tror att The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald är en av de bästa böckerna jag någonsin har läst. Den har otroligt många lager, språket är fantastiskt och personbeskrivningarna är underbara.

Läsaren följer historien genom berättaren, Nicks, ögon. Året är 1922, och Nick har hyrt ett hus på West Egg, den något mindre fashionabla av två äggformade halvöar på Long Island. På andra sidan vattnet, på East Egg, bor hans kusin, Daisy Buchanan, och hennes man Tom. Bredvid Nick bor Gatsby. Gatsby är mycket rik, hans hus är enormt och hans fester är oerhört populära. Även Daisy och Tom är mycket rika, men deras rikedom skiljer sig från Gatsbys. Deras pengar är vad som kallas "old money", de hör till gamla rika släkter och ser med ett visst förakt på nyrika uppkomlingar som Gatsby. Varifrån Gatsbys alla pengar egentligen kommit är det ingen som riktigt vet.

Gatsby bjuder in Nick till en av sina fester, och ber honom snart om en tjänst. Han vill att hans granne ska bjuda hem sin kusin, så att Gatsby kan råka hälsa på och få träffa henne. Han och Daisy har nämligen träffats förut, för flera år sedan. Det var innan Daisy träffade Tom, hon var arton och populärast av alla flickor i Louisville, staden där hon bodde. Hon var omsvärmad av officerare från Camp Taylor, och en av dem var Jay Gatsby. För Daisy var han bara en av många, men för honom blev hon allt. Fem år senare är han fortfarande förälskad i henne, och allting han gjort sedan han träffade henne har varit för hennes skull. Festerna var tänkta att locka dit henne, husets praktfullhet var till för att göra henne imponerad.

Visst tycker Daisy om Gatsby, men medan hon är hans livs största kärlek är han för henne mer som någonting man har och roar sig med ett litet tag. Ungefär samma inställning verkar Tom ha till sin älskarinna Myrtle Wilson, som både socialt och ekonomiskt befinner sig långt under honom själv. Han betalar för en lägenhet till henne, och köper vid ett tillfälle en hund åt henne. Pengarna det kostar är stora summor för henne, medan det för honom handlar om små, försumbara utgifter. På samma sätt fungerar deras förhållande. Han är en betydelsefull och viktig del av hennes liv, medan hon, liksom Gatsby är för Daisy, bara är någonting han roar sig med vid sidan om sitt vanliga liv. Precis som pengarna han gör av med är hon försumbar för honom, vilket blir väldigt tydligt i slutet av boken. 

"They were careless people, Tom and Daisy - they smashed up things and creatures and then retreated back into their money or their vast carelessness, or whatever it was that kept them together, and let other people clean up the mess they had made ..." Så skriver Nick om Tom och Daisy, och jag tycker att det är en otroligt bra beskrivning. De beter sig båda som om världen är till för deras skull, som om andra människor framförallt existerar för deras nöje. Eftersom de har pengar kan de "retreat back into their money" när någonting blir fel, medan de som inte har pengar (som till exempel Myrtle) eller som inte är lika respekterade (som Gatsby) inte riktigt har någonstans att ta vägen. Utan Gatsby har Daisy mängder av saker att fylla sitt liv med, mängder av andra människor som kan underhålla henne tills hon tröttnar på dem, men Gatsby har så gott som ingenting i sitt liv som inte är kopplat till Daisy.

Det är inte Nick som står i centrum för berättelsen, men det är han som berättar den. Det är ett intressant sätt att berätta en historia, och intressant är även hur mycket han utvecklas. I början, när han flyttar till West Egg, hör han ihop med Tom och Daisy. Han är visserligen inte lika rik som de är, men han är Daisys kusin och han och Tom gick på samma college. Mot slutet är han snarare föraktfull mot dem, och är, till skillnad från människorna som kom på Gatsbys fester, eller var hans affärskompanjoner, solidarisk med Gatsby. Att en bifigur kan genomgå en så tydlig förändring, utan att själv ta särskilt mycket plats i historien, är väldigt fascinerande.

The Great Gatsby är knappt tvåhundra sidor lång, men den innehåller otroligt mycket. Den handlar om yta, pengar, kärlek och klasskillnader, och antagligen ännu fler saker som jag kommer att upptäcka när jag läser den nästa gång (vilket förhoppningsvis blir ganska snart)!

Jag såg den nya filmatiseringen av The Great Gatsby (med Lenoardo diCaprio och Carey Mulligan som Gatsby och Daisy) innan jag läste boken, och tyckte otroligt mycket om den! Eftersom jag är en äkta boknörd tycker jag förstås ännu mer om boken, men båda två är fantastiska upplevelser! Om man upptäcker The Great Gatsby genom att se en film eller genom att läsa boken spelar faktiskt ingen som helst roll, huvudsaken är att man upptäcker den.



20 juni 2013

Sommarlov och omläsning

Det är härligt med sommarlov, då det innebär massor av lästid! Själv har jag inlett sommarlovet med att läsa om Philip Pullmans trilogi His Dark Materials (Northern Lights,The Subtle Knife och The Amber Spyglass, eller Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren som de heter på svenska), och jag uppskattar dem precis lika mycket som jag gjorde när jag läste dem för första gången. Det var ungefär sju år sedan, och det är så himla fantastiskt med böcker man kan återvända till så många gånger och ändå upptäcka nya saker i. His Dark Materials är en sådan bokserie, den innehåller så många lager att varje omläsning är en stor läsupplevelse i sig. Det är otroligt fascinerande hur olika saker en åttaåring och en femtonåring kan se i en historia. När jag läste böckerna för första gången var Lyra och Will tolv år gamla och därmed  nästan vuxna. De är fortfarande tolv, men nu är de ganska små. Det gör dels att jag blir ännu mer imponerad av dem, men också att jag ser deras utsatthet på ett sätt jag inte gjorde förut. Det är mer tydligt för mig hur väldigt fel det är att Will måste ta hand om sin sjuka mamma, och jag har lättare för att se att Lyra ibland är betydligt räddare än hon vill ge sken av.

Oavsett hur gammal man är, och oavsett hur många gånger man läser dem, är His Dark Materials fantastiska böcker. Glad sommar och trevlig läsning!