1 februari 2014

Americanah

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie, som tidigare har skrivit bland annat En halv gul sol, var en fantastisk läsupplevelse. Den handlar om Ifemelu , som är född och uppvuxen i Lagos, i Nigeria. När hon flyttar till USA, landet som påstår sig ha lämnat rasismen bakom sig, blir hon för första gången medveten om att hennes hudfärg är någonting som spelar roll. Att Ifemelu är svart gör att hon bemöts annorlunda av andra studenter, som förväntar sig att hon, som har engelska som modersmål, ska ha svårt att förstå dem om de inte pratar extra långsamt. Det gör att hon, som är svart och då inte har likadant hår som vita och därför inte kan gå till samma frisörer som de, är tvungen att lägga en hel dag för att åka till en frisersalong i en annan stad för att få sitt hår flätat, eftersom hon är alltför avvikande för att det ska finnas frisörer hon kan gå till i Princeton, där så gott som alla andra är vita. När hon väl är hos frisören får hon frågan om hon inte vill använda relaxer, ett medel svarta kvinnor förväntas använda för att deras hår ska bli blankt, rakt och ”prydligt”, som vita kvinnors hår, men som är cancerogent och fräter sönder hårbotten. I USA, landet där folk säger att man inte ser hudfärg längre, blir folk förvånade när Ifemelu har en vit pojkvän, och när Barack Obama ställer upp i presidentvalet möter hon folks om frågar sig om landet är redo för en svart president.

Tanken är att Obinze, som Ifemelu var tillsammans med innan hon flyttade, också ska flytta till USA, men så blir det inte. I stället hamnar han i England, där även han blir medveten om rasism på ett sätt han inte varit tidigare. Till exempel är han med på en middag, där de andra gästerna pratar om hur hemskt det är att Storbritannien skärper sina gränser mot flyktingar. Givetvis måste människor som har flytt från krig få komma in i landet, säger de, och uppfattar sig sannolikt som mycket öppna och antirasistiska, men Obinze känner sig bara främmande inför dem. Själv har han inte flytt från krig eller svält, utan bara från en känsla av att inte ha några valmöjligheter, en känsla av att livet skulle bli bättre någon annanstans än i Lagos.

 Det är inte ovanligt att rasister i diskussioner säger saker som ”de är faktiskt inte flyktingar på riktigt, de vill bara ha det lite bättre”, för att förklara varför Sverige (eller till exempel Storbritannien eller USA) borde ha mindre öppna gränser. Då tror jag att det är lätt hänt att man svarar genom att berätta om hur många människor som flyr från fruktansvärda förhållanden, som krig, svält och förföljelse, och hur viktigt det är att de här människorna får komma till Sverige, men genom att säga så ställer man upp på rasistens världsbild, man accepterar att kravet för att få komma in är att ha upplevt ett visst mått av lidande. Så borde det inte behöva vara, det borde inte vara fel att flytta från Nigeria till Storbritannien för att man tror att man skulle få det bättre där. Ingen ifrågasätter min rätt att flytta utomlands för att jag tror att jag skulle trivas bättre där, och ingen borde heller ifrågasätta Obinzes rätt att göra detsamma.

Jag har länge definierat mig som antirasist, och Americanah har fått mig att i ännu högre grad faktiskt se mina egna privilegier, de maktstrukturer som jag, i egenskap av vit svensk, gynnas av. I egenskap av kvinna missgynnas jag visserligen mycket i dagens samhälle, men inte på samma sätt som Ifemelu. Jag bedöms efter mitt utseende i större utsträckning än mina manliga vänner, jag förväntas sminka mig och jag lever inte riktigt upp till skönhetsidealen – jag kommer aldrig att vara lika smal eller ha lika slät hy som modellerna jag ser på tidningsomslagen i mataffärerna, men mitt utseende ligger ändå otroligt mycket närmare normen och idealet än vad Ifemelus gör. Jag kan gå in i vilken sminkaffär som helst och utan att behöva leta för att hitta vare sig puder eller foundation som är anpassat till min hudton. Det mörkaste alternativet skulle få mig att se överdrivet solbränd ut, medan det ljusaste skulle göra mig spöklikt blek, men så gott som varenda ”hudfärgad” sminkprodukt fungerar skapligt på mig, eftersom jag är vit. Även om jag inte ser ut precis som kvinnorna på tidningsomslagen är vi varandra lika, vi är samma färg. Filmer, böcker och tv-serier är alla fulla av människor som ser ut som jag, att människor med min hudfärg kan bli framgångsrika har alltid varit en självklarhet. Självklart finns även icke-vita representerade i media idag, men alltför sällan, och ofta alldeles för stereotypt.

Jag är vit, blond och heter Bergström i efternamn. Ingen kommer någonsin att fråga mig ”varifrån jag egentligen kommer”, ingen kommer någonsin att anstränga sig för att prata extra långsamt och tydligt med mig eftersom de inte förväntar sig att jag ska kunna svenska (vilket händer Ifemelu i Americanah, fast med engelska förstås, och vilket har hänt författaren Jonas Hassen Khemiris pappa). Jag kan flytta utomlands, plugga utomlands, glömma bort vartenda ord i nationalsången och inte ens fira midsommar, men min svenskhet kommer ändå aldrig att ifrågasättas. Häromdagen diskuterade vi Volvos senaste reklamfilm på en engelsklektion. Tydligen finns det människor som vänder sig emot att Zlatan representerar svenskhet, människor som inte anser att Zlatan Ibrahimovic är svensk. Han är född och uppvuxen i Malmö, han är en av vår tids mest internationellt kända svenskar, men ändå anser sig folk ha rätt att ifrågasätta hans nationalitet. En del i klassen menar att hans svenskhet inte är riktigt trovärdig, eftersom Zlatan ju bor utomlands för tillfället. Jag känner mängder av svenskar som har bott utomlands, men så länge de är blonda och ljushyade är det ingenting som anses påverka deras nationalitet.

Att det finns rasism i samhället idag är ingenting nytt för mig, men det finns så många aspekter av rasism och förtryck som jag aldrig ens har tänkt på, just därför att jag, på grund av min hudfärg, har råd att låta bli att tänka på dem. Som vit kan jag välja när jag vill fundera på rasism och när jag inte vill det, jag behöver inte fundera på hudfärg eftersom min egen hudfärg aldrig kommer att orsaka några bekymmer för mig. Jag behöver aldrig fundera på om folk kommer att tro att min hudfärg betyder att jag är kriminell, jag behöver inte vara orolig för att mitt efternamn ska göra det svårt för mig att få jobb i framtiden och jag behövde aldrig vara rädd för att jag skulle bli skjuten av Peter Mangs. Det är betydligt svårare att se de strukturer man gynnas av än de man diskrimineras av. Till exempel har det aldrig varit svårt för mig att se risken för att mitt kön gör att människor inte tar mig på allvar, att det faktum att jag heter Matilda och inte Mattias kan göra att mina meriter värderas lägre när jag i framtiden söker jobb, och som ung tjej är jag betydligt mer medveten om risken för att bli utsatt för sexuella trakasserier och övergrepp än vad killar i min närhet är. En del av det privilegium som kommer med att vara på toppen av en maktstruktur är möjligheten att slippa tänka på maktstrukturer, och när allting i din omgivning hela tiden är anpassat för dig är det svårt att se att andra missgynnas av det. Därför vill jag uppmana dig att som vit, man, heterosexuell eller cisperson att tänka lite längre nästa gång du känner för att säga att rasism, sexism, homofobi eller transfobi inte finns eller inte är så himla allvarligt. Ibland säger privilegierade personer till mindre privilegierade personer att ”du borde sluta tro att allting handlar om hudfärg/kön och så vidare”. Poängen är att som förtryckt på grund av sin hudfärg är det svårt att sluta se att allting är relaterat till hudfärg, eftersom omgivningen hela tiden bedömer en i förhållande till ens hudfärg, precis som jag inte kan sluta se hur mycket kön påverkar, eftersom jag hela tiden bedöms i förhållande till att jag är kvinna.

4 kommentarer:

  1. Lika klokt skrivet som vanligt.

    Jag personligen tror tyvärr inte att folk med mörkare hudfärg kommer att sluta behandlas annorlunda i samhället, i alla fall inte på mycket, mycket länge.
    Om vi tar en titt på till exempel USA, där de under en mycket lång tid - ända till 1866 tror jag - importerade slavar från Afrika, och dessutom fortsatte att behandla mörkhyade personer som lägre stående individer (de fick inte sitta på vissa bänkar, inte äta på vissa restauranger, ja allt det där) långt in på 1900-talet. Visst har man tagit bort lagar som är sådär grovt diskriminerande, men det betyder ju inte att det inte finns några spår kvar av det ''gamla'' USA, det finns fortfarande en hel del rasistproblem.
    Om vi också tittar på Sverige så upptäcker vi att det börjat dyka upp mer eller mindre främlingsfientliga partier (Sverigedemokraterna är väl de som synts mest på senare år, men sedan finns ju också Svenskarnas parti och en del andra) och i medierna så dyker orden ''rasist'', ''främligsfientlig'' och ''invandrare'' upp oftare och oftare än vad de gjorde för tio-femton år. Och grejen är ju att samtidigt som många är emot rasisterna och försöker bekämpa dem så finns det ju en hel del missnöjda, vita män därute som gärna uttrycker sina åsikter på till exempel flashback forum och i demonstationer mot ''massinvandringen'', och de bidrar ju på sitt lilla sätt till att främlingsfientligheten frodas i Sverige.

    Så nej, det kommer ta lång tid innan ljus-och mörkhyade slutar behandlas olika i samhället, det är inte ens säkert att det kommer förändras.

    SvaraRadera
  2. Vill bara inflika att du har stavat fel på huvudpersonens namn. Hon heter Ifemelu. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppsan! Tack så mycket, nu är det fixat.

      Radera
  3. Riktigt välskrivet och intressant inlägg om Adichies bok och rasism. Blir verkligt intresserad av att läsa hennes bok då ämnet intresserar mig mycket och då jag tidigare har läst hennes rörande bok "Lila Hibiskus".

    Jag tror jag har blivit medveten om rasism på ett annat sätt sedan jag flyttade till England och började studera ämnen som rasism närmare - jag tror nog inte riktigt jag ens hade reflekterat över mina priviligier som vit innan. Mycket klokt skrivet att "ett priviligie med att vara på toppen av en makstruktur är att inte behöva tänka på den."

    SvaraRadera